På påskaftonens afton samlade jag och en skara vänner vid det gamla gravfältet i Stabby för att enligt urgammal sed tända en våreld, även kallad påskeld när den tänds på påskaftonen. Gravarna är från äldre järnåldern, alltså ungefär 2500 år gamla. På bilden ser ni mig med min yngsta vän som också råkar vara min yngsta dotter. Då var elden ganska liten – vi byggde på den.
Elias Grip (1873-1942), var en nordist, författare och skolman. Han utgav en mängd översättningar och populära samlingar av folksagor från olika länder samt biografier. Bland hans verk märks främst Några bidrag till kännedom om svenskt folkliv. Folksed, folktro och folkdiktning i Uppland (1917).
Följande utdrag ur Grips artikel, ”Påsken i germansk folktro”, är hämtad ur Läsning för svenska folket, 25:e bandet (1914):
Liksom många med julen förknippade folkliga seder och bruk leda sitt ursprung från hedniska föreställningar, så har ock påskfirandet i äldre tider rönt inflytande af den hedniska fest, som den kristna påsken kommit att ersätta, nämligen vårfesten. Naturens återvaknande till nytt lif efter den långa vinterdvalan firades af våra germanska förfäder med glada fester, hvilka naturligen egde rum tidigare i södern än i norden, där våren senare gör sitt intåg.
Varför tänder vi våreldar? Nordisk familjebok förklarar det så här:
Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet. Påtagligen ha här i Norden under hednatiden dessa eldar varit förbundna med det Mot, som firades vid sommarens ingång ”för att hälsa denna” och som sannolikt inföll vid midten af april. Efter kristendomens införande inträdde sedan en splittring i uppfattning om, hvart denna sed skulle förläggas, och den anknöts i olika orter än till valborgsmässodagen (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar.
Elden har en magisk innebörd:
Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld.
En fest för att hylla solen:
Det gemensamma i dessa fester är glädje öfver solens och ljusets seger. Till ljusets och fruktbarhetens gudomligheter frambar man fordom vid denna tid offer, och erinringar om dessa offer och andra sinnebildliga handlingar finna vi i senare tiders folkdanser. I Timringen och Hessen var det brukligt att tända påskeldar, hvarvid man kastade en ekorre, ett bockhorn eller ett hästhufvud i elden. Flerstädes hade man ett berg såsom medelpunkt för en gudsdyrkan, egnad solens och fruktbarhetens gudom.
Vid vår påskeld läste jag följande stycken ur Eddan i svensk översättning av Erik Brate (1913):
SÅNGEN OM ALLVIS
Tor sade:
15. ”Säg du mig, Allvis –
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet –
hur den sol, som människors
söner skåda,
heter i varje värld!”
Allvis sade:
16. ”Sol den heter bland människor,
’sunna’ hos gudar,
den kalla dvärgar Dvalins leksak,
evigglöd jättar,
alferna fagerhjul
och allklar asars söner.”
VALANS SPÅDOM
7. Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.
58. Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
59. Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.
60. Asarne mötas
på Idavallen
och om jordens gördel,
jätteormen, tala,
föra sig till minnes
märkliga öden
och Fimbultyrs
forntida runor.
61. Där skola åter
de underbara
guldbrädspelsbrickorna
i gräset hittas,
som i tidens morgon
dem tillhört hade.
62. Osådda skola
åkrar växa,
allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?
63. Då kan Höner lyckans
lotter kasta
och de båda brödernas
barn bebo
det vida Vindhem.
Veten I än mer och vad?
64. En sal ser fagrare
än solen stånda,
täckt med guld,
på Gimle.
Där skola hövdingtrogna
härskararor bo
och i allan tid
äga hugnad.
65. Där kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.
66. Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.”
Och så sjöng vi ”Vintern rasat” och ”Nu grönskar det”, skålade i brännvin och önskade varandra glad påsk.
Det finns en målning av Karl Nordström från 1893 som föreställer en påskeld på en kulle på ön Tjörn i Bohuslän. Så här skriver konsthistorikern Carl G. Laurin i Sverige genom konstnärsögon (1911):
Nordströms konst har ett visst sammanhang med våra äldsta förfäders
naturmystik, och när man ser hans tafla ”Påskeldar” (i Thiels galleri), där lågorna hälsa det kommande ljuset, tänker man på att i tusentals år svenskar ha jublat omkring dessa eldar, glädjande sig att mörkret och köldens välde än en gång var brutet.
Jag läste också ur Upplandspoeten Olof Thunmans dikt ”Vårdagjämning” ur hans debutdiktsamling Pan spelar (1919). I dikten beskrivs hur ungdomar på våren samlas kring flammande bål. Det är en ”urgammal arisk sed”, menar han, för att välkomna ”solens rullande hjul”.
Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,
Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,
mumla om syner i Österland och om under i Juda.
Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar
ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,
samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,
trogen urgammal arisk sed att med heliga elden
hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.
Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,
följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –
rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar
åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.
Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,
sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.
Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.
På engelska kallas påsken ”easter”, vilket sägs gå tillbaka på en forntida Eostur-monath, som omnämns på 700-talet av den engelske munken Beda. Månaden har sitt namn, skriver Beda, efter en gudinna som kallades Eostre.
”Eostur-monath, som nu översätts med påskmånad, var tidigare uppkallad efter en av deras gudinnor vid namn Eostre, till vilkens ära fester firades i denna månad.”