När Magnus Sandelins bok Jihad – Svenskarna i de islamistiska terrornätverken kom ut 2012 var det den första i sitt slag, en kartläggning av den våldsbejakande, islamiska miljön Sverige. Egentligen borde man tala om den salafistiska miljön eftersom alla våldsbejakande muslimer som nämndes i boken tillhörde den salafistiska strömningen inom sunnitisk islam.
Islam kan indelas i två huvudriktningar: shiism och sunnism. Salafismen är ett sätt att förstå sunnitisk islam som utmärker sig genom långt driven literalism och ett förakt för rationellt tänkande, men också en fientlighet mot helgon- och gravkult och annat som betraktas som vidskepelse. Den gör anspråk på att återgå till ett rent ursprungsislam fri från mänskliga påfund.
När Sandelins bok kom ut hade Islamiska staten (IS) inte upprättat sitt kalifat, Paris- och Brysselattackerna hade inte ägt rum och tusentals unga muslimer hade inte rest från Europa för strida under kalifens fana. Därför har boken nu kommit i en ny och utökad utgåva, Svenska IS-krigare från Al-Qaida till Jihadi Cool (Fri Tanke Förlag, 2016).
Och den behövs verkligen. För det här är ett problem som har sopats under mattan alldeles för länge.
Alla salafister är inte våldsamma men det är ett faktum att alla de våldsamma muslimer från Sverige som har anslutit till till Al-Qaida och IS kommit från denna grupp. Därför bör allmänheten, säkerhetspolisen och myndigheter skaffa sig grundläggande kunskaper om salafismen så att man på ett tidigt stadium kan identifiera potentiella hot.
Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som attackerade Stockholm julen 2010, var en typisk salafist och det är förstås ingen slump att han, när han bodde i Luton i England, föredrog att be sina böner i en salafistisk, saudiskanknuten moské. Det var i denna moské han kände sig hemma. Där var han bland likar, där fanns hans ”bröder”, där utövade man islam på ”rätt” sätt.
Visst, Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) och vad jag benämner Islamiska staten i Saudiarabien (ISS) är fiender. Men det är en ytlig fiendskap, under ytan är de väldigt lika. I båda staterna förtrycks kvinnor och icke-muslimer. I båda staterna tillämpas de barbariska straff som föreskrivs av Muhammed. I båda staterna finns det ingen yttrandefrihet, ingen religionsfrihet och ingen demokrati.
Och flera av personerna som Sandelin berättar om i boken har anammat sin salafistiska, våldsbejakande världsbild vid besök i Saudiarabien. En ung man, som senare ansluter sig till den somaliska terrorgruppen Ash-Shabab, beskriver en resa till Saudiarabien som en ”vändpunkt”.
Göteborg är den stad i Sverige som har producerat flest antal salafistiska jihadister. I samma stad har Islamiska staten i Saudiarabien byggt en moské, stadens största, för sju miljoner euro. Det är klart att det finns ett samband mellan salafistiskt missionsarbete och jihadistisk aktivism. Den salafistiska trosgrunden är första steget mot jihadism.
De muslimska ungdomar som ansluter sig till salafi-jihadistiska grupper har inte bara vaknat en morgon som övertygade jihadister, packat sina väskor och gett sig av till Syrien eller Irak. Först anammade de salafismen, sedan salafi-jihadismen. Ju fler muslimer som anammar salafismens tankar, desto fler potentiella salafi-jihadister. Utan salafism, ingen salafi-jihadism.
De salafister som inte använder våld lär ju ut att en islamisk stat är eftersträvansvärd, att kalifatet är något gott, att prygel, halshuggning och stening är riktiga straff, att icke-muslimer inte har samma rättigheter som muslimer och att kvinnor är underordnade män med mera. De försvarar och förhärligar också Muhammed och de tidiga muslimernas krig och massakrer. De icke-våldsamma och de våldsamma går därför hand i hand.
I sin bok visar också Sandelin med flera konkreta exempel hur icke-våldsam och våldsam salafism flyter ihop, att det i praktiken är två grenar på ett och samma träd.
Resultatet av att vi tillåtit salafismen att spridas okontrollerat i vårt land ser vi nu. På skolgårdar i Göteborg leker pojkarna jihadistlekar. De skryter om pappor som slåss för IS. En ny undersökning, genomförd av föreningen Varken hora eller kuvad, visar att en av tio elever mellan 12 och 18 år i Göteborgs nordöstra förorter, bland annat Angered och Bergsjön, sympatiserar med IS och liknande jihadistgrupper.
Detta är alltså en av tio elever. Räknar vi bara de muslimska eleverna så är siffran självklart mycket högre! Elva procent svarade ”ja, jag har sympati” och tretton procent svarade att de kände någon annan med sådana sympatier. ”Älska islamiska staten!” skrev en elev.
”Vissa ungdomar vi mött använder ord som ’kafir’ för icke-troende människor, och de säger att sådana kan ’dra åt helvete’ och att ’IS gör egentligen rätt’ och så vidare. I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga angav att de var mer religiösa än sina föräldrar”, berättar Guluzar Tarhan Selvi på Varken hora eller kuvad.
Jihadismen har blivit något häftigt, den coola jihadisten en förebild för unga muslimer, förklarar Sandelin. Islamiska staten använder Facebook och Twitter för att sprida sina åsikter. De spelar in snygga filmer, gör musik och har en viss klädstil. Många har IS-symboler och avrättningsfilmer i mobilen. Jihadisten är den nya gangstern.
”Jihadister från Sverige som strider för Islamiska staten kan få en form av rockstjärnestatus bland ungdomar, och det anses häftigt att ha extrema jihadistsymboler i mobilen eller på sociala medier”, konstaterar Sandelin.
Men hur kommer det sig att jihadisterna kan övertyga så många? Beror det bara på de snygga filmerna? Nej, jag tror också att man måste beakta stödet för jihadistiska idéer i islams texter. Det finns ett starkt stöd i Koranen och i profeten Muhammeds liv och lära. Det gör det svårt för en ung muslim som verkligen vill följa sin religion att värja sig mot budskapet.
Jihadisterna har ett teologiskt övertag, deras budskap upplevs som autentiskt.
Sandelin är oroad över utvecklingen, han varnar för ”tickande bomber” som går på våra gator. Han skriver det inte i sin bok, men för att komma till rätta med problemet är det uppenbart att det inte räcker med att bara sätta de våldsamma salafisterna i fängelse. Det krävs att man motverkar salafismen, och islamismen i alla dess former, på bred front.
Tankarna, inte bara gärningarna, måste utmanas.
För detta tror jag att vi behöver en bestämd assimilationspolitik där invandrare som kommer till Sverige förbinder sig att göra en ansträngning att bli en del av svensk kultur och respektera våra värderingar och lagar. Bristen på en tydlig assimilationspolitik har låtit muslimska fundamentalisters självvalda segregering att växa.
Även den havererade invandringspolitiken, som är grunden till den svenska jihadismen, måste ändras drastiskt. Vi ska dock fortsätta hjälpa människor i världen, framför allt genom insatser på plats.
Men vi ska inte flytta de problem som gör att dessa länder behöver hjälp, som till exempel islamisk fundamentalism, till Sverige. Det är ineffektiv flyktinghjälp och det skadar Sverige och att värna våra intressen måste vara den svenska statens främsta uppgift. Detta bör vara självklart för varje nation.
För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).
Source