Majdrottningens tåg i en by i England, målad av Herbert Wilson Foster (1846–1929)
O, hur härligt majsol ler! Maj brukar räknas som den första sommarmånaden och första maj som den första sommardagen, då alltså sommarhalvåret börjar. Nu håller våren sitt egentliga intåg. Dess motpol är första november, Alla helgons dag, som inleder den första vintermånaden.
Den 1 maj infaller ju mitt emellan vårdagjämning och midsommar/sommarsolståndet och markerar därmed en ”kvartspunkt” i årets hjul, motsvarat av Alla helgons dag på hösten, då sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar. Alla helgons dag ligger mitt emellan höstdagjämning och julen/vintersolståndet.
Förr firades första maj bland annat genom att man tillställde ett festtåg anfört av en man som var prydd med löv och blommor, kallad majgreve. Vid hans sida kunde också en majgrevinna eller majbrud uppträda. Majbrudar var flickor som pyntats med blommor och gick från hus till hus för att tigga. De förekom också vid pingsten och kallades då pingstbrudar. Man uppförde också spel där majgreven och hans knektar fick kämpa mot en vintergreve klädd i pälsar – en personifikation av vintern. Majgreven segrade alltid.
Majgreven och vintergreven drabbar samman. Illustration ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555)
Karlfeldt skildrar majgrevens upptåg i nedanstående dikt införd i samlingen Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim (1901). Dikten trycktes första gången i Stockholms Dagblad 29/1 1899.
MAJGREVEN
Knappt hanarne golo, knappt dagens ljus
stack in genom fönstren i svalar och hus,
då stodo vid spiltorna lustiga drängar,
uppståndna med gamman ur vilans sängar
till morgonens festligt bräddade krus,
då råmade hornet, och vinet av strängar
flöt samman med spädaste björklövs sus.
Vem prunkar i spetsen på vrenskande häst
i tjärblanka hatten, med oxlägg omfäst?
Hans kinder stå sköna kring näsan, den krumma,
hans bröst stiger mäktigt och spänt som en trumma
mot nattkappans veck och hans blommiga väst.
Låt flöjterna låla och bashornen brumma,
här börjar den dråplige majgrevens fest.
Väl hundrade ungkarlar gå i vår bygd
i mandomens prydnad, i ära och dygd,
här rider allt stridbart i hela vårt härad,
och ingen i skaran är vek och förfärad,
och alla se upp mot Guds dag utan blygd;
men ingen som han är manhaftig och ärad.
Var hälsad, vår hövding, med högtidens brygd!
Så sättom vi hälen mot springarens lår,
så ridom vi in all den dägliga vår!
Oss väntar all nejden. I kammaren vakar
väl ungmön och lyfter på fönsternas hakar
och ser utåt heden, som sovande står.
Nu majgreven nalkas – hör, barkluren brakar –
med ynglingars blomstrande här i sitt spår.
Vem möter oss täckast i kvinnornas tropp?
Vem glimmar likt låding som springer ur knopp?
Vem ler emot männen mest blygsamt och sällan?
Vems röst lockar ljuvt som i kvällskogen skällan?
Två, mö, dina läppar i björksötans dropp!
I duvornas lund vid trefaldighetskällan
vill greven dig kyssa, då tunglet går opp.
I England lever fortfarande traditionen att kröna en majdrottning. En flicka får en blomsterkrans på sitt huvud eller ”majas” på annat sätt. Hon bärs, rider eller går sedan i ett tåg genom byn. Till traditionen hör ofta att majdrottningen sätts på en tron där hon får mottaga folkets hyllning, så som i den här teckningen av Randolph Caldecott (1846-1886) föreställer en scen på den engelska landsbygden någon gång på 1700-talet.
Engelsmännen tog med sig denna tradition till Amerika och i boken En svenska i Amerika (1860) berättar författaren och reseskildraren Lovisa Mathilda Nettelbladt (1814-1867) hur det gick till på en majfest år 1856:
På öfversta ändan af salen var en thron anbragt för Majdrottningen, som sedan alla åskådare voro församlade inkom genom den motsatta dörren med hela sitt följe af unga tärnor, klädda såsom vårens och sommarens härolder med sjelfva Gudinnan Flora ibland sig.
Då Majdrottningen (som var bländande vacker) hade intaget sin plats på sin thron gjord af lefvande och mångskiftande blommor, kom den öfriga skolungdomen parvis och medelst ett kort tal dels på vers dels på prosa af dem sjelfva författade lemnande henne vedermälen af våren och sommarens offer.
Majdrottningen är en personifikation av våren på ungefär samma sätt som majgreven och majbruden hos oss. I Alice Tegnérs sång ”Majas visa” från 1897 möter vi en flicka vid namn Maja som föddes i maj ”när göken gol”:
MAJAS VISA
När lillan kom till jorden,
det var i maj, när göken gol,
sa mamma att det lyste
av vårgrönt och av sol.
Sjön glittrade som silver,
och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan kvick och munter
just hit med våren kom.
Gullvivans plym sågs vaja,
bofinken slog så glada slag,
då blev jag döpt till Maja,
ty lillan, det var jag.
Och därför, säger mamma,
så är jag nästan alltid glad,
jag tycker hela livet
är som en solskensdag.
Är lilla Maja i själva verket våren? Det är en möjlig tolkning, men inte helt tydligt. Men där finns åtminstone en association mellan våren och liten flicka som för tankarna till den engelska traditionen. Flickan som personifikation av våren är desto tydligare i Zacharias Topelius dikt om lilla Maja, ”den vackra vårens flicka”:
VISAN OM LILLA MAJA
Vet mamma, när jag gick i dag
med nötter i min ficka
till skolan just, så mötte jag
en liten, liten flicka.
Hon såg så söt och vänlig ut
just som en liten russinstrut.
Hon hade sippor i sitt hår
och en bukett vid barmen.
Hon trippade så nätt på tår
och bar en korg på armen.
Och när hon gick, föll mer och mer
av blommorna ur korgen ner.
Hon sade: ”Kom och lek med mig
i gröna blomstersalen!
Där sjunger lärkan nu för dig
vid bäckens sus i dalen.”
Jag sade: ”Ack, en annan gång!
Min läxa är i dag så lång.”
Jag frågade: ”Vad heter du?” –
Hon sa’: ”Jag heter Maja.” –
”Vem är din mamma? Är hon fru?” –
”Nej, blott en liten kaja.” –
”Vem är din pappa?” – ”Västanvind.” –
”Vem är din syster?” – ”Ros på kind.”
Jag sade: ”Är du fattig?” — ”Nej,
ty solen är min gumor.” –
”Går du i skol’n?” – ”Det gör jag ej,
jag plockar bara blommor.” –
”Var bor du?” – ”På den vida jord.” –
”Vart går du?” – ”Till den frusna nord.”
Hon nickade och gick sin väg
med sina ögon klara.
Jag gick till skolan. – Mamma, säg,
vem kan den Maja vara?
Jag tänker hela dan därpå,
och läxan vill ej mera gå.
Den Maja gör mig just besvär;
jag kan av längtan spricka.
Men, mamma, tänk om Maja är
den vackra vårens flicka!
Ack, kom, du lilla Maja min,
kom, titta genom rutan in!
I följande dikt av den uppländske poeten Olof Thunman (1879-1944) blir diktjaget krönt till ”majkung”, även om det ordet inte används i dikten. Vem är det som kröner honom? Är det en kvinnlig personifikation av våren eller är det en kvinna av kött och blod? Det får vi inte veta.
Dikten är hämtad ur diktsamlingen Pan spelar från 1919.
DET VAR EN MAJDAG
Det var en majdag, ljus och hög,
med sus och sång och blom,
då sunnan yr kring nejden flög
med dofters rikedom.
Då steg du fram ur vita snår,
så ung och fri och glad.
Omkring dig drog ett sorl av vår
från björkens späda blad.
Du kom så glad, så fri och ung
vid lärkornas musik
och log och krönte mig till kung
av jord och himmelrik.
Det var en majdag, ljus och hög
med sus och sång och blom,
då du tätt intill mig smög
med livets rikedom.
Thunmans dikt om ”majkungens” kröning för tankarna till Oberon, älvkungen i Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm. Där i älvornas skog ska det unga kärleksparet mötas. Så här säger Lysander till sin älskade Hermia i Carl August Hagbergs översättning:
En morgon arla uti festlig Maj,
Der vill jag vänta på dig.
Kung Oberon och hustrun Titania tecknade av Arthur Rackham (1867-1939).