”Djupast ner i Karlfeldts diktning, närmast hans livskänsla och livshållning kommer man i hans natur- och kärlekslyrik samt i de intima och personliga dikterna i Hösthorn. Han tycks med både kropp och själ ha levat i en hemlighetsfull samklang med naturen, med allt, som gror och växer, med årets och dygnets tider, med vindar och väderlek, med månens och de andra himlakropparnas rörelser. Han har besjungit alla årets tider. Man minns vårpoem som Vårlåt och Intet är som väntans tider, en frisk vinterdikt som Vinterhälsning, men helst stannar man inför hans sensommar- och höstdikter. Efter vad han själv påstått var sen juli och tidig augusti hans bästa inspirationstid, varom ju den nedan återgivna dikten Kornknarr, sänghalm vittnar. Hösten, ‘årets högsta tid’, har Karlfeldt diktat om oftare än någon annan svensk skald. I Höstens vår, i Böljebyvals, i Höstskog flammar höstfärgerna och dansar löven i vinden.”
(Svensk litteratur, del 1. Före 1900. Sallnäs & Björck, 1955)
”Karlfeldt älskade julen såsom kanske ingen annan av årets högtider. Härom vittna klart nog flera av hans dikter. I denna nordiska midvinterfest smälte för honom som för så många andra det hedniska kulturelementet ihop med det kristna till en levande symbolisk enhet; här kände han sitt eget väsens skilda delar svetsas samman till den organiska syntes, som under åren allt tydligare och medvetnare blivit hans jordevandrings mål. Vackert tala härom den sena dikten Dryckesåret, Ett Pungmakarblomster till Torsten Fogelqvist, tryckt i Dagens Nyheter den 5 februari 1930, där det bl. a. heter:
Nu kommen i stugan, båd’ gamla och unga,
och låtom oss sitta tillsammans och sjunga,
när trolldom smyger i ruvande lunder,
och glädjas åt sagor och vänta på under,
ty rivet är tidernas skiljerös:
det är kristen kväll, det är hedenhös.”
(Erik Fries, Karlfeldt och fädernas tro, 1942)
Source