I Westminsterpalatset i London på slutet av 1800-talet stod en gång den brittiske premiärministern Gladstone och höll upp Koranen. “Så länge den här boken finns”, sade han, “kommer det inte att bli fred i världen”.
Den 22 mars i år attackerades Westminsterpalatset av en jihadist. Terrorgruppen Islamiska Staten, som har Koranen som sin lagbok, tog på sig attacken.
Jihadisten, körandes i bil, rammade fotgängare på Westminsterbron. Därefter tog han sig till parlamentsområdet till fots och högg ner en polis. Jihadisten hette Khalid Masood, hade konverterat till islam och var “mycket religiös”. En granne berättar att Khalid brukade gå till Al-Tawhid-moskén i Leyton.
Gladstone hade helt rätt i att Koranen påbjuder jihad, heligt krig. Att Koranen existerar behöver dock inte vara ett problem. Det finns värre böcker än Koranen. Det är att så många muslimer tror på den som Guds ofelbara ord, giltiga i evig tid, som är problemet.
I boken Våld och islam (2016) påpekar den syriske poeten Adonis att ”Koranen är en oerhört våldsam text”. Han påminner om att av Koranens 3 000 verser handlar 518 om straff. De otrogna ska förtryckas eller dödas på jorden och efter döden stekas i helvetes eld. Islamiska staten (IS) har alltså inte infört något nytt i den islamiska traditionen utan försöker bara kopiera Muhammed och de tidiga muslimernas handlingar. Nu kan vi se på YouTube sådant som man tidigare bara kunde läsa om i biografier över Muhammed, som när han lät halshugga, stena, förslava och våldta de som kom under hans makt.
När folk försöker följa Koranen och Muhammeds instruktioner till punkt och pricka blir resultatet inte fredligt. Det blir faktiskt ganska våldsamt. Det visste redan Gladstone.
Men väst av idag är något annat än på Gladstones tid. Vi saknar självförtroende och är tyngda av skuld. Vi nedvärderar oss själva och upphöjer andra. Man kan säga vad som helst om kristendomen, men kritik mot islam benämns i många fall “islamofobi”.
Men kritik är precis vad som behövs. För jihadattackerna kommer inte att sluta. Dagen efter attacken mot det brittiska parlamentet, den 23 mars, försökte en annan jihadist köra en bil in i en folkmassa i Antwerpen. Tidningen Gazet van Antwerpen skrev att han är känd som “radikal muslim”.
Samma taktik användes av jihadisten som den 19 december förra året dödade tolv personer när han rände in i en julmarknad i Berlin. Och den 14 juli dödades 84 personer när en jihadist körde rakt in i en folksamling på strandpromenaden i Nice.
Storbritanniens nuvarande premiärminister Theresa May uttrycker sig annorlunda än sin föregångare Gladstone. Efter den senaste jihadattacken höll hon tal och sade då att jihadismen var en “förvrängning” av islam.
För det första är det inte sant. Koranen är ingen fredlig bok och Muhammed var ingen fredlig människa. Jihadisternas tolkning av islams budskap är rimlig. För menar May att Muhammed missförstod sin egen Koran? Muhammed förde krig för att utbreda islam, plundrade och tog slavar.
För det andra hämmar sådana uttalanden den nödvändiga debatten om islam. Det är en debatt som måste komma, och som redan har dröjt alltför länge.
Tyvärr är det inte jihadisterna som “förvränger” budskapet i islams texter. De gör som det står i Koranen och som Muhammed gjorde. Det är de fredliga muslimerna som “förvränger” och en sådan fredlig förvrängning är bra. Det skulle också kunna kallas reformation.
För en reformation av islam kan inte se ut som den kristna reformationen. Luther ville gå tillbaka till Bibeln. Men problemet i islam beror just på att man vill gå tillbaka till de ursprungliga texterna. En islamisk reformation bör röra sig bort från texterna.
Men först måste vi kunna prata öppet och ärligt om problemet. Det kan man inte i islamiska länder. Det ses som hädelse. May och andra västerländska politiker gör det också svårt att föra ett sådant samtal i västvärlden. Det är mycket synd.
För om kritiska muslimer, och deras icke-muslimska vänner, inte kan prata om problemen i våra sekulära demokratier med dess vidsträckta yttrandefrihet, var ska de då göra det?
Om islam ska förändras, eller förvrängas om man så vill, kan vi inte fortsätta att skönmåla religionen. Vi behöver nya, ärliga ledare.
I boken Våld och islam menar den syriske poeten Adonis att vägen framåt för arabvärlden, och islamvärlden i stort, består i en orädd och grundlig religionskritik som så småningom kan leda fram till en förändring av kulturen och mentaliteten. ”Det saknas en anda av nyfikenhet och nyskapande. Jag skulle säga att arabvärlden i dag saknar lust att ifrågasätta”, säger han.
En sådan anda bör uppmuntras av våra ledare. Det gör inte May. Hon säger i praktiken att någon kritik eller ny anda inte behövs. Jaha. Men attackerna kommer inte att upphöra. Så någon gång måste vi börja prata allvar. Hellre förr än senare.
Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)
Source