I tidningen Barometern den 26 februari kunde man läsa om Nigar, 26, som hotades med halshuggning av sin far. Hon heter egentligen något annat.
Nigar hade en svensk pojkvän och det gjorde hennes familj rasande. Hon berättar hur fadern ringde och hotade henne med halshuggning:
Min pappa skriker inte i vanliga fall. Men nu skrek han hora till mig flera gånger och att han skulle komma till mig och skära halsen av mig. Jag blev så fruktansvärt rädd att jag satte mig på golvet. Och glömde att lägga på luren.
Sedan hoten har hon inte haft någon kontakt med sin familj och levt under stor psykisk stress. Idag är hon gift med sin svenske pojkvän. Orsaken till att hennes familj inte accepterar honom var dels deras islamiska tro och dels rasism mot svenskar, förklarar Nigar:
Min familj har aldrig gett honom chansen. De känner honom inte men det här har bara med religion att göra. Och rasism. Jag har fått höra att min pappa säger att han aldrig kommer att respektera en svensk. Hade det varit min man som sagt så om min pappa så hade alla pratat om rasism. Men nu är det Marcus som blir utsatt för rasism och då märks det inte.
Det här är ett problem som får alldeles för lite uppmärksamhet, vissa invandrargruppers rasism mot svenskar. Antirasister är duktiga på att bevaka traditionella svenskars rasism mot invandrare, men betydligt sämre på att bevaka den så kallade ”omvända rasismen”.
Det finns de som menar att svenskarna är en ”stark grupp” och att man därför inte behöver bry sig om när de drabbas av förakt och hat för sitt ursprung och sin kultur. Det håller inte. I augusti 2015 utsattes en svensk kvinna i Strängnäs för två överfallsvåldtäkter samma natt. Våldtäktsmännen var två asylsökande män från Syrien och Algeriet. En av dem spottade kvinnan i ansiktet och sa: ”I’m gonna fuck you, little Swedish girl”. Tror ni att hon kände sig stark?
Två konvertiter till islam, Pernilla Ouis och Anne Sofie Roald, publicerade 2003 boken Muslim i Sverige. Bägge har sedermera lämnat islam. Men de var akademiskt skolade muslimer när de arbetade med boken, vilket gav dem en unik inblick i muslimska miljöer i förening med ett kritiskt resonerande forskarperspektiv. På flera ställen tar de upp muslimernas västofobi.
Många muslimer, förklarar de båda författarna, ”definierar sig utifrån den icke-muslimske västerlänningen”. De nämner sedan en händelse som ett ”typexempel” på detta västofobiska fenomen:
På en muslimsk fest i invandrarförorten Rosengård (Malmö) i februari 2003, talade en man om vad den muslimska högtiden Eid al-Adha står för. Han förklarade att på den muslimska högtiden samlas muslimer för att dyrka Gud medan ’svenskarna’ under sina religiösa högtider ’dricker’, och är ’otrogna’ och lever ett allmänt utsvävande liv.
En viktig aspekt av det västofobiska synsättet bland muslimer, menar de två forskarna, är sexualiteten:
Svenskar ses som sexuellt dekadenta, de kan ha sex med vem som helst inklusive sina familjemedlemmar och folk går halvnakna på gatan. Detta är vanföreställningar som inte bygger på egna erfarenheter, utan på fördomar som har sitt ursprung i tolkningen av det som visas i media. Få muslimer verkar känna till de svenska koderna och att de flesta svenskar har en moral i sitt sexuella beteende.
Detta kan förklara varför det ibland uppstår missförstånd i förhållandet mellan svenska kvinnor, som lever och klär sig på ett vanligt svenskt sätt, och män från islamiska länder. Ouis och Roald menar att de västofobiska attityderna hindrar muslimer från att integreras i det svenska samhället. ”Det är oftast vanliga vardagssituationer som kan upplevas som besvärliga för muslimer, som då hellre väljer att inte delta i dessa”, påpekar de. ”Därigenom försvåras naturligtvis den önskvärda integrationen och alternativet blir då istället ökad isolering.”
Det rör sig ofta om mat- och dryckesvanor, där man inte bara själv avstår från alkohol och fläsk utan även anser att man inte kan sitta vid samma bord eller vara i samma rum där dessa ”orena” saker finns. Det gör att man blir isolerad från det svenska umgängeslivet. Författarna går så långt som att hävda, och boken bygger alltså på intervjuer med muslimer, att det finns ”en generell misstro mot svenskar”.
I skolan, ibland den enda plats där invandrarbarnen får möta ursprungssvenskar och deras kultur, är det inte ovanligt att denna misstro kommer till uttryck: ”Det finns många aktiviteter i skolan som en del muslimska föräldrar inte vill att deras barn ska delta i. Det kan vara sexualundervisning, och undervisning i kristendom som upplevs och ibland missförstås som påverkan från skolan att barnen ska bli kristna.”
Eftersom man anser att ”svenskarna” har en sämre moral än muslimer vill man så att säga skydda sina barn från svensk påverkan:
En del barn förbjuds av föräldrarna att delta i en mängd olika aktiviteter alltifrån skridskoåkning till klassresor. Rädslan i detta sammanhang är ofta att barnen ska utsättas för omoralisk påverkan eller själva göra något som påverkas deras rykte (detta gäller framför allt tonårsflickor).
I mars i 2016 dömdes en man i Gävle till fängelse för att ha misshandlat sin partner och sin dotter eftersom de vägrade att bära slöja och ”pratade med svenskar”. Han drog partnern i håret, slog henne i ansiktet och hotade henne med kniv. Man kan läsa om det i Gefle Dagblad.
Trots dessa och flera andra fall har jag inte sett att staten har satsat en enda krona på att motverka västofobi och rasism mot svenskar. Däremot har det regnat miljoner skattepengar på organisationer som säger sig motverka islamofobi. En organisation som fått ta emot bidrag heter Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR).
Semanur Taskin, som då var företrädare för SMFR, publicerade en debattartikel i Aftonbladet den 11 mars 2016 där hon förespråkade segregerade bad i Sverige. Om den islamiska huvudduken ”hijab” skrev hon: ”Jag har inte hört en enda som blivit tvingad att bära hijab.” När artikeln publicerades var Taskin också språkrör för Grön Ungdom i Stockholmsregionen, Miljöpartiets ungdomsorganisation.
I Upsala Nya Tidning den 11 december 2016 kunde man läsa om en nioårig flicka i Uppsala som har misshandlats av sin mor för att hon vägrat bära slöja. Hon blev slagen med tillhyggen och fick huvudet dunkat i väggen. En lärare berättade för polisen att nioåringen hade tagit av sig slöjan i skolan men tagit på sig den strax innan hemgång och då verkat rädd för att bli upptäckt.
För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).
Source