På våren 1907 fick Verner von Heidenstam uppdraget att skriva en läsebok för folkskolan om Sveriges historia. Första delen av Svenskarna och deras hövdingar sändes ut till jul 1908 och kritiken var i stort sett enig om att han skrivit ett stort och nyttigt verk. En recensent, Vera von Kraemer, skrev så här: ”Man blir varm över den stolta, fina svenskhet, som speglas i dessa blad.”
Två år senare kom den andra delen ut. Boken fick stor spridning. Skolupplagan trycktes sista gången om 1953; då var man uppe i 235 000 ex för första delen och 210 000 för andra.
Astrid Lindgren berättade en gång så här om sin barndoms böcker: ”Snön som föll och föll över Ura-Kaipa i stenåldersnatten, jag kände den på min egen hud, och det är en snö som jag ska minnas när jag har glömt all annan snö.”
Ura-Kaipa är den första figuren man möter i Heidenstams historia. Han representerar de primitiva stenåldersmänniskorna som sedan trängs undan av ett annat folk med bättre teknik och högre intelligens.
Ett av syftena med Heidenstams historiska noveller var att stärka barnens nationella känsla. Man skulle känna att det var ganska coolt att vara svensk. Vänstern vet hur viktigt historia är för en kulturs självkänsla. Det är därför de puffar för sådant som ”Black History Month”. Det är därför, när vänstern talar om mångkultur, som de talar om hur viktigt det är för olika kulturer att studera sin egen historia för att bevara och stärka sin identitet. Men vänstern unnar inte oss svenskar dessa fina saker.
Litteraturhistorikern Henrik Schück redigerade Svenska Folkets Historia, ett verk som kom ut i två band 1914-1915. Han förklarar varför studiet av den egna historien är viktigt – det ökar folkets nationella medvetande:
Utpräglad nationalitetskänsla finnes därför blott hos det folk, som äger en verklig historia, och den finnes i högre grad hos den bildade mannen än den obildade, som icke känner landets och folkets öden och därför även saknar det samband med gångna släkten, som blott den historiska kunskapen kan knyta.
När vi är obildade, när vi inte kan vår historia, kan pk-isterna lura i oss sådant som att ett svenskt medvetande är ny uppfinning eller att vi inte har någon kultur. Det är humbug – att svenskar kände sig som svenskar och var medvetna att de hörde till en grupp som skilde sig från andra grupper – kan man se i litteratur ändå tillbaka i medeltiden.
Barn och ungdomar idag behöver onekligen både kunskap och nationell känsla. Kan de bli hjälpa av Heidenstam? Jag tror inte det. Språket är för otillgängligt. Jag tror att andra medier skulle fungera bättre, särskilt datorspel. Filmer vore förstås bäst, men de är dyra att göra. Ett exempel på ett populärt historiskt datorspel är Assassin’s Creed där man spelar i olika epoker, som under korstågen under medeltiden, i renässansens Italien och i Amerika under självständighetskriget. Samma koncept, men där man spelar en svensk figur under till exempel stora nordiska kriget, skulle kunna få ett visst genomslag.
I det sista kapitlet av Svenskarna och deras hövdingar, ”Ura-Kaipas gravdös”, finns en illustration av Edward Berg som jag tycker mycket om. Den visar en grupp barn som upptäcker en gravdöse i skogen. Bilden påminner om omslagen till Enid Blytons fem-böcker om ett kompisgäng – och en hund – som löser mysterier. Där finns samma spänning och mystik, barnsliga nyfikenhet och förundran.
Den äldste pojken på bilden lägger sin hand på stenen:
Det var en skara ungdom. som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.
”Det här måste vara Ura-Kaipas grav!” utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.
I mötet med gravdösen blir historien så levande för ynglingen att han tycker sig höra Ura-Kaipa viska ”som ett prassel i den stillnande vinden”. Han skulle kunna vara du, skriver Heidenstam, och uppmanar sina läsare att gå ut på upptäcktsfärd:
Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!
På Twitter kallar jag mig ”Gravdyrkare”, vilka vissa har tyckt låter ”hårdrockigt”. Jag är ateist och dyrkar inga väsen av något slag, vare sig döda eller levande, mänskliga eller icke-mänskliga. Det jag gör är att jag försöker lära mig historia genom att besöka gravar och lära mig om människorna som ligger där – och tiden som de levde i. Heidenstam gjorde likadant, så här skriver han i en anteckning i en annan bok:
Var och en har sina egenheter. Några samla frimärken, andra köpa ihop trasiga antika stolar och bord. Jag blev specialist på mer och mindre kända personers gravställen, och som alla fackmän blev jag het som en examinand om jag någon gång kände mig svarslös. Det kunde medföra särskilda resor och åtskilligt huvudbry. Caesar Borgia, för att nämna ett fall, hade inte bara flera år under sitt liv gått med en svart mask för sitt vanställda ansikte utan hade också gömt sig i en grav som jag hade svårt att få reda på. Falskeligen påstods han jordad i Pampelunas katedral, men till väl för min frid letade jag mig slutligen fram till upplysningen att en morsk biskop helt enkelt kastat ut hans lämningar ur kyrkan i den lilla staden Viana och att en av hans historiografer sedan lyckades finna dem. Därmed fick jag ro i den frågan.
Man minns historia bättre om man kan länka den till en plats där man varit. Jag vill dessutom uppmana alla som går på upptäcktsfärd att ta bilder och sprida dem på sociala medier, så att fler blir uppmuntrade att göra som barnen vid Ura-Kaipas gravdös.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).
Source