Ett sätt att få kunskap om den gammalnordiska religionen är att undersöka folktron. Där kan det finnas rester av föreställningar och seder från den förkristna tiden.
I Nils Blommérs målning ”Näcken och Ägirs döttrar” från 1850 blandas en gestalt från folktron med gestalter från fornnordisk mytologi. Den föreställer Näcken, spelande på en harpa, tillsammans med havsguden Ägirs döttrar i ett mörkt och månbelyst vatten. I bakgrunden syns silhuetten av Stegeborgs slottsruin. Harpan är dekorerad med runstensornamentik. Det målningen vill visa är kontinuiteten i tro och traditioner.
Målningen ingår i en svit över de nordiska årstiderna, där den gestaltar höstkvällen. Blommér bestämde sig för att utföra sviten i september 1849. Han hade då redan färdigställt ”Sommarkvällen” (även känd som ”Älvdrömmen”) och ”Ängsälvor”, där den senare gestaltar vårmorgonen. Sviten avslutades med den planerade ”Asgårdsreia” (vinternatten), till vilken Blommér endast utförde ett utkast.
Konstnären Nils Blommér var medlem i Konstnärsgillet. Den 7 april 1846 höll Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ett föredrag på gillet under rubriken: ”Om de nordiska myternas användande i skön konst”.
Hyltén-Cavallius är mest känd som folklivsforskare och författare till Wärend och wirdarne: ett försök i svensk ethnologi, publicerad 1863-68. Det är en studie av hans samtida bondekultur i södra Småland. Han visade att hedendomen levde kvar långt efter Sveriges kristnande.
Förlaga till Blommérs målning är Arvid August Afzelius’ dikt ”Näcken” från 1812, även känd som ”Näckens polska” och ”Djupt i havet på demantehällen”. Dikten handlar om hur Näcken en kväll sjunger om sin saknad efter Freja, som levde hos honom innan hon steg upp ur havet. Freja hör sången och visar sig på himlen i form av Venus, innan dagen gryr och hon försvinner.
Det är diktens andra strof som Blommér har framställt i sin målning. Här är hela dikten:
Djupt i hafwet på Demantehällen
Necken hwilar i grönan sal.
Nattens Tärnor spänna mörka pällen
Öfwer skog, öfwer berg och dal.
Qwällen härlig står i swartan högtidßkrud,
När och fjerran ej en susning, intet ljud
Stör det lugn öfwer nejden rår,
När hafwets Kung ur gyllne borgen går.
Ägers döttrar honom sakteliga
Gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgeliga,
Söka fjerran en wåg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla Himmelen,
Ingen stjerna bådar Nattens Drottning än;
Freja smyckar sitt gyllne hår,
Och Necken så sin sorg på Harpan slår:
”O, hwar dwäljs du, klaraste bland Stjernor
”I den blånande Skymnings stund?
”Du, som fordom, en af Jordens Tärnor,
”War min brud uti hafwets grund!
”Och när hjertat brann wid mina ömma slag,
”Smög så skön och blyg de tjusande behag
”Mot min barm i den swala flod,
”Och gyllne harpan stum på wågen stod.”
”Men dig Oden böd högt öfwer jorden
”Ewigt stråla från Gimles famn.
”Med sin Harpa Sångarn enslig worden,
”Qwar blott äger Din bild, ditt namn.
”Men en dag när Midgårdsormen reser sig,
”Gudar wäpnas, allt förlossas, — då hos Dig
”Skall jag åter på wågor blå
”För nya werldar gyllne harpan slå.”
Så den sorgsne, men wid Himlaranden
Freja huldt genom Natten ler.
Ewigt på den guldbeströdda stranden
Sina tårar hon glänsa ser.
Och sin Wän på hafwet helsar hon så mild;
Wågen speglar darrande den huldas bild;
Necken höres på böljan blå
Så gladelig sin gyllne harpa slå.
Nattens Tärnor, klara Stjernor alla
Gå till dans i den stilla qwäll,
När de skära Silfwertoner skalla
Öfwer stranden från häll till häll.
Men när blodig dagens Drott i östern står,
Bleknande och rädd den blida stjernan går,
Sorgligt afsked hon blickar ner,
Och gyllne harpan klingar icke mer.
I en småskrift utgiven av studentföreningen Verdandi 1905, Nordisk folktro och fornnordisk religion, menar litteraturhistorikern Henrik Schück att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro:
”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”
Det finns tre saker man behöver studera för att rekonstruera den gamla religionen, skriver Schück. Det första är vår tids folktro, där finns det rester kvar. Det andra är ”skaldereligionen”, det vill säga Eddans dikter med mera. Och det tredje är den komparativa religionshistorien. Alltså, man tittar på hur hur de gör i religioner som vi vet mer om, till och med levande religioner, för att bättre förstå religioner som är döda eller som vi inte vet så mycket om.
Ett annat exempel på hur folktrons och den fornnordiska mytologins gestalter sammanförs i 1800-talskonsten finner vi i ”Molins fontän”, Kungsträdgården i Stockholm, utförd av Johan Peter Molin och avtäckt efter hans död – den 25 september 1873. På fontänen finns, liksom i Blommérs tavla, Näcken och Ägir.
Source