FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, sätter ihop listor över något man kallar ”det immateriella kulturarvet”. Det rör sig om uttryck, traditioner som kunskaper, men också de instrument, föremål och platser som hör ihop med dessa.
Sedan ett par år tillbaka samlar Institutet för språk och folkminnen in sådana förslag till en nationell förteckning. Sång och dans runt midsommarstången är ett uttryck som förts upp som förslag över immateriella kulturarv i Sverige.
Norge har nominerat folkmusik och dans från området Setesdal. Den svenska regeringen har däremot valt att inte nominera vidare förslagen till Unescos internationella listor. Orsaken är att man vill undvika ”värdehierarkier”.
Det betyder att man hävdar att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Miljöpartisten Per Ohlsson Fridh är statssekreterare på kulturdepartementet. Han säger så här:
”Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki”, säger Ohlsson Fridh till Sveriges Radio (11/4).
Man kan undra vad man ska ha ett kulturdepartement till, eller överhuvudtaget en kulturpolitik, om man inte får värdera kulturuttryck. Det typiskt svenska, det som alla svenskar känner till, som sång och dans kring midsommarstången, är så klart värdefullare, än perifera uttryck som få svenskar känner till och som inte har en lika lång historia.
Det är lathet och slarv att inte ordna och värdera.
För oss svenskar är det svenska kulturarvet värdefullare än andra länders kulturarv. Visst kan det finnas enskilda svenskar som tycker att kurdisk och somalisk kultur är värdefullare, särskilt de som har släktbakgrund i dessa kulturer, men för svenskarna som grupp är det svenska kulturarvet viktigast och värdefullast. Om den svenska staten inte sätter svensk kultur främst, vem ska då göra det?
Men betyder detta att vi svenskar måste förakta andra kulturer. Inte alls. Det är dock en skillnad på min och din. De allra flesta föräldrar känner starkare för sina egna barn, även om andra barn är mer begåvade och mer framgångsrika. Det är inte en känsla som är grundad i prestationer utan i det enkla faktum att det är ”mitt barn”. De flesta svenskar tycker mer om Sverige än andra länder, inte för att det är överlägset andra länder, vare sig man mäter BNP eller något annat, utan för att det är deras land. Detsamma gäller språk; jag föraktar inte det franska språket. Tvärtom, jag högaktar det, men jag har en starkare känsla för svenskan eftersom det är mitt.
På samma sätt som våra egna barn är vårt ansvar, i högre grad än vi har ansvar för andras barn, så är svensk kultur vårt ansvar. Så svaret på min fråga, vem som ska ta hand om den svenska kulturen om inte staten gör det, är: svenskarna.
Det är upp till varje svensk som känner ett sådant ansvar att hålla vår kultur levande och föra över den till sina barn. På samma sätt som föräldrar i andra kulturer värnar sin och förmedlar den till sina barn. Uppenbarligen har vi en statssekreterare på kulturdepartementet som inte orkar ordna och värdera och som inte känner något särskilt ansvar. Han verkar ha glömt att det är Sveriges kulturdepartement han sitter i ledningen för. Inte något annat lands.
Så har ju vi moderna svenskar ett oikofobiskt drag, något som etablissemanget gjort vad den kunnat för att underblåsa. Det vill säga vi tycker att andra kulturer är så intressanta och märkvärdiga, samtidigt som vi ignorerar eller nedvärderar vår egen kultur och historia. Ja, som Mona Sahlin sa en gång: ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Om vi tycker att våra egna traditioner bara är töntiga och saknar värde, hur ska vi då förvänta oss att de som kommer hit ska kunna integreras? Tycker man att integration är bra, ja, då kanske man ska börja med sig själv, genom att lära sig och leva svenska traditioner. En sak man kan göra för ”det immateriella kulturarvet” är att vårda snapsvisorna. Det är lätt, ganska billigt och framför allt roligt.
Man behöver inte hålla sig till kräftskivor, jul- och midsommar, för att sjunga snapsvisor. De kan sjungas året om. Det är bara att gå till Systemet och köpa en flaska O.P. eller Bäska, bjuda sina vänner och ställa fram ett brännvinsbord, det vill säga ett enklare smörgåsbord. Det kan vara bröd, några bitar ost, sill och korv.
Det finns gott om sångböcker med massor av snapsvisor, även på nätet. Men extra roligt blir det förstås om man skriver egna till någon känd melodi. Det finns en visa som ligger särskilt varmt om hjärtat. Den tar nämligen upp skillnaden mellan svensk kultur och islam. Jag kan känna igen mig, jag tycker om att ha fez och så var jag ju muslim under många år. Nu har jag lämnat islam. Visan heter ”Jag tänker sälja min dromedar” och sjungs till melodin ”När månen vandrar på fästet blå”:
Jag tänker sälja min dromedar,
jag tänker flytta till Norden.
Vem vill va’ bosatt uti ett land
där man får ligga till borden.
Nu konverterar jag här på stabben,
jag vill ha akvavit till kebaben.
Var ingen mes… Fyll upp din fez!
Det här ska inte tolkas som att jag förordar kebab på brännvinsbordet! Nej, det ska vara korv och sill. Vi får dricka snaps, det får inte muslimen. Jag är glad att jag inte är muslim.
Eftersom snapsvisor skrivs efter kända melodier kan man bli nyfiken och lära sig originalsångerna och lite om vilka som skrivit dem. Det kan vara bildande att äta, dricka och ha roligt!
BILD: Jag, ANTIKALIFEN, tar en snaps på påskdagen och önskar alla antikalifatets vänner en glad påsk.
Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)