Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”. Tidskrifterna, som Weird Tales och Amazing Stories, fick heta ”pulp magazines” efter det dåliga papper som de var tryckta på.
Lovecrafts skönlitterära verk utgör en helhet som brukar gå under samlingsbeteckningen Cthulhu-mytologin (The Cthulhu Mythos – termen myntades först efter hans död). Det är en mörk och dyster mytologi han har skapat, som i korthet går ut på att jorden i en dimhöljd urtid var bebodd av ett släkte vidunderliga monster. Dessa lever nu utanför vår värld men gör tillfälliga inbrytningar och ska en dag åter härska över jorden. Den främste av dessa monster är den store bläckfiskliknande Cthulhu som – död men drömmande – ruvar i den sjunkna staden R’lyeh på Stilla havets botten.
Kunskapen om dessa monster, och hur man åkallar dem, finns bevarad i svartkonstboken Necronomicon, som nedtecknades omkring år 720 e.Kr. av ”den galne araben” Abdul Alhazred från Jemen. Bokens ursprungliga arabiska titel ska ha varit Kitab al-Azif.
Varifrån kommer idén om den galne araben? År 1898 avlider Lovecrafts far och året därpå avbryts hans skolgång. Han uppfostras av sin mor, mostrarna och sina morföräldrar. Morfaderns bibliotek blir hans ensamma ”lekplats”. Den unge Lovecraft slukar alla böcker han kommer över och skaffar sig en närmast encyklopedisk bildning. Han fantiserade gärna om fjärran, icke-europeiska kulturer och var liksom jag svag för orientalism.
I en självbiografisk anteckning skriver han:
”Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskilt dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muhammedan och antog pseudonymen Abdul Alhazred.”
På andra ställen berättar han om hur han ”lekte arab” och hur han fick sin mor att ordna en ”arabisk hörna” i sitt rum. Historien om Den galne araben började alltså ganska oskyldigt. Det skulle dröja ett tag till innan Abdul Alhazred gick från ”gudfruktig muhammedan” till att bli Necronomicons fördömde författare. Det är en bok som innehåller allt vetande om de urtida monstergudarna, ett vetande som riskerar att göra de som tar del av det lika galna som den galne araben.
Abdul Alhazred är ett omöjligt arabiskt namn av flera orsaker. Abdul innehåller en genitivändelse utan att följas av någon ägare. I arabiskan kommer det ägda före ägaren. Abd betyder slav och det är vanligt med muslimska namn är Abdullah och Abd ar-Rahman, som betyder ”Guds slav” och ”Den barmhärtiges slav”. Vissa Lovecraftkännare menar att namnet är en ordlek och är bildat av All-Has-Read, ett smeknamn Lovecraft fått som pojke för att han läste så kopiöst.
Den galne araben uppträder första gången i novellen ”Den namnlösa staden” (1921). Huvudpersonen, troligtvis en arkeolog, gräver efter en svunnen stad i öknen och säger: ”Det var om denna plats den galne poeten Abdul Alhazred drömde innan han sjöng sin oförklarliga vers.”
Och så följer versen som ska ge oss en glimt av Necronomicons hemligheter:
That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die.
I Sam J. Lundwalls svenska tolkning, som jag tillåtit mig att revidera en aning, låter versen så här:
Det är ej dött, som för evigt vilar
och i evigheten bryts även dödens pilar.
En förebild för Abdul Alhazred kan ha varit de arabiska alkemister (arabiska al-kimia) och magiker som var verksamma under medeltiden. En av de mest kände hette Geber (Abu Musa Jabir ibn Hayyan) och levde mellan 721-776. De arabiska alkemisterna sysselsatte sig till en del även med att försöka framställa guld och ett livselixir (arabiska al-iksir) som skulle bota sjukdomar och förlänga livet. Målet var odödlighet.
Alkemin kom till Europa på 1100-talet med hemvändande korsfarare. Ärkebiskopen i Toledo i Spanien Francis Raymond de Sauvetât (1126-1151) grundade också ett center för översättare och där översattes den första alkemiska texten från arabiska till latin. Nordisk familjebok ger följande upplysning:
Från grekerna kom alkemien till araberna, hos hvilka den vann stor utbredning och äfven fick sitt namn. En bekant alkemistisk skrift från denna tid (början af 9:e årh.) är den af Geber, en till islam omvänd grek, författade Summa perfectionis etc., af hvilken framgår, att metallerna då allmänt ansågos vara sammansatta kroppar. Genom araberna och öfver Spanien beredde alkemien sig åter inträde i det öfriga Europa.
I Fantomenäventyret ”Fasornas skog” (10/1987) förekommer en arabisk svartkonstnär, kallad saracenen, ett annat ord för araber eller muhammedaner. Vi kan kalla honom Den galne saracenen! Han ska ha tillfångatagits av Rickard Lejonhjärta under det tredje korståget, som varade mellan 1189 och 1192, och förd till England. Saracenen hålls inspärrad på sheriffen av Nottinghams slott.
”Sheriffen var en ond och ärelysten man och genom att låta saracenen fortsätta sina experiment hoppades han få magiska krafter själv…”
Saracenen lyckas genom sina alkemiska experiment framställa ”livets elixir” och hålla sig levande ända fram till 1600-talet då han besegras av den fjärde Fantomen, som levde 1604-1646. I striden mot saracenen får Fantomen hjälp av Robin Hoods ande!
Äventyret skrevs av Norman Walker och tecknades av Kari Leppänen.
Läs även Thomas Karlssons essä ”Arabisk och persisk alkemi”
Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)