Karl XIV Johans kröning. Målning av Per Krafft d.y.
”En vacker majdag kröntes Karl Johan i Stockholms Storkyrka till Sveriges konung”, skriver Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden.
Det var idag den 11 maj år 1818 som fransmannen Jean Baptiste Bernadotte kröntes till kung. I sin biografi över Bernadotte beskriver Herman Lindqvist – av vissa sedd som en ny Grimberg – kröningen så här:
Kröningen skedde den 11 maj 1818 i Storkyrkan i Gamla stan, på årsdagen trettio år sedan Jean blev fältväbel i den franska armén. Ceremonin blev den ståtligaste sedan Gustav III:s dagar. Karl Johan hade låtit modernisera Erik XIV:s krona från 1560. Den fick nya diamanter och avslutades med en klarblå, emaljerad glob. Det måste ha varit ett gripande ögonblick för sakförarsonen från Pau och före detta soldaten i Royal-la-Marine då den åldrande ärkebiskopen Lindblom förrättade ceremonin och då rikshärolden utropade: ”Nu är Karl XIV Johan krönt konung över Svea och Göta landom och underliggande provinser, han och ingen annan”.
Den förste Bernadottens kröning markerade vårt lands resning ur en djup kris. Vi hade förlorat Finland. Axel von Fersen hade lynchats i Stockholm. Huvudstaden var orolig. En kung hade avsatts och en tronföljare dött under skumma omständigheter. Ja, von Fersen slogs ihjäl för att folk trodde att han förgiftat Karl August, den danske prinsen som skulle ha blivit ny kung.
”Allmänheten började allt mer längta efter en kraftkarl, som kunde både skydda de laglydiga till person och egendom och återställa Sveriges anseende utåt”, skriver Grimberg.
Jean Bernadottes främsta förtjänst var att han var en berömd härförare och krigshjälte. Han var en av Napoleons marskalker – och kejsar Napoleon var Europas mäktigaste man, en ny Caesar som härskade över ett nytt Rom som skulle ena Europa under sin spira.
Jean Bernadotte föddes den 26 januari 1763 i Pau i landskapet Béarn i sydvästra Frankrike som den yngste sonen till en advokat. När han var 17 år tog han värvning som menig soldat. Tack vare den franska revolutionen kunde han med sin borgerliga bakgrund avancera till de högsta graderna i militären. Grader som tidigare varit förbehållna aristokratin.
Musketören Jean Bernadotte var liksom musketören d’Artagnan i Alexander Dumas roman gascognare. När d’Artagnans far tog avsked av sin son gav han honom följande råd: ”Du är ung, du bör vara tapper av två skäl: för det första för att du är gascognare, och för det andra för att du är min son.”
Sedan kysste fadern sin son och överlämnade sin värja. Jean var liksom d’Artagnan hetlevrad och tolererade inte en förolämpning. Han var också en skicklig fäktare.
I Lindqvist biografi kan man läsa om den förste svensk som lärde känna Bernadotte. Fredrik Samuel Silfverstolpe var Sveriges chargé d’affaires i Wien där Bernadotte år 1798 hade blivit satt som den segerrika franska republikens ambassadör.
Silfverstolpe, berättar Lindqvist, var:
… vänsterman, lockad av den franska revolutionens idéer, imponerad av Bonaparte men också av Bernadotte. Han var mycket kulturellt intresserad, särskilt av musik. Han umgicks med Haydn, Salieri och med Mozarts änka. Som vänsterman måste man vara försiktig i sina rapporter till Stockholm. Kungen Gustaf IV Adolf avskydde Napoleon och allt som hade med revolutionen att göra.
Det visade sig att Jean Bernadotte, republikens ambassadör, hade stor respekt för svenska kungar och för den svenska armén:
En förmiddag några dagar senare besökte Silfverstolpe Bernadotte hemma på hans ambassad. Bernadotte frågade Silfverstolpe vad den vita näsduken betydde som han och svenska officerare hade knuten om armen. När Silfverstolpe berättade att det var ett minne från Gustaf III:s revolution 1772, då alla som stödde kungen i revolutionen band en bindel om höger arm började Bernadotte prata om Sverige och till Silfverstolpes häpnad började han prisa den svenska armén. Han höll ett lovtal över Gustaf II Adolf och Karl XII och om dessa kungars ”krigiska snille som gjort historien gloriös”, något som Silfverstolpe tyckte var märkligt sagt av en jakobin. Bernadotte ansåg att de tre största fältherrarna var Caesar, Gustaf II Adolf och Fredrik den store av Preussen.
Bernadottes kunskaper om svensk historia och om Gustaf Adolfs och Karl den tolftes militära genialitet gjorde Silfverstolpe djupt imponerad. Bernadotte var sverigevän innan han blev svensk. Men respekten för Gustaf Adolf den store var dock inget ovanligt. Gustaf Adolf hade länge varit känd och respekterad som militärt geni i hela Europa. Napoleon höll honom för en av de största härförarna genom tiderna.
Lindqvist avslutar sin bok så här:
Och så märkligt är det, att sedan Jean Bernadotte valdes till tronföljare i Örebro är ätten Bernadotte idag den enda dynastin i världen, som genom samma gren av samma familj utan avbrott för krig och revolutioner fortsatt att regera över ett fritt folk och ett självständigt rike i två hundra år.
Och Grimberg ger följande samlande omdöme:
Det är Karl Johans ovanskliga ära som Sveriges regent, att han väckt upp Sveriges rike ur dess vanmakt. Han kom hit med ej blott sydlänningens utan — vad bättre var — den överlägsna personlighetens eldande makt. Han kom med den härförarbegåvning och den statsmannablick, som Sveriges ledande män saknat, vana som de voro vid små förhållanden. Så har han räddat vårt land från förfall och åter givit det en aktad plats bland Europas stater. Det är en bragd av samma slag som en gång Gustav III:s.
Även Karl Johans fortsatta regering var i flere avseenden gagnerik. Den forne krigaren blev en klok och försiktig statsman, som lyckades bevara freden åt sitt folk, en fred som ännu består.
Om det någon gång skulle bli krig i Sverige igen, eller om vårt land skulle hamna i en kris som hotade nationens sammanhållning, så skulle det sannolikt inte bero på främmande makter. Jag tror hellre, om jag tillåts spekulera, att krisen skulle bero på den inre splittring och de konflikter som blivit en följd av senare tiders ansvarslösa invandringspolitik och mångkulturalism.
Här är jag i Engelska parken i Uppsala framför Karl XIV Johan-bysten från 1854:
På kvällen den 11 maj läste jag Geijers dikt ”Skål” i Engelska parken i Uppsala.
Jag vet ett land, där himlen omkring fjällen
sig svänger präktig, djärv och underbar;
där tusen stjärnor gnistra uti kvällen,
och högst står trofast Nordens stjärna klar;
där granens hår och björkens kransa tjällen;
från bergen brusar floden stark och snar:
där såg jag himlen först, såg havet, jorden,
och jag vill leva och vill dö i Norden.
Jag vet ett folk, vid havets bröst uppammat,
i dalens vagga, uti järnets land,
av hjältefäders gudasläkt härstammat, —
från bergen härskar det med mäktig hand,
av skogen, klippan, böljorna hörsammat,
och har sitt rykte sträckt till fjärran land:
jag mäktigare folk på jorden känner,
men jag vill leva bland de frie männer.
Jag vet en hjälte på den fria jorden
och bland de tappre männer, — hög och god,
den skönsta gåva Södern givit Norden,
en riddare av kungligt ädelmod,
sin konungs, Sveas, folkens älskling vorden:
för honom rinne gärna allt vårt blod!
En furste ädlare ej världen känner,
och leve han! är skåln bland svenske männer.
I Uppsala finns en krets vänner som träffas för den här typen av evenemang. Vill du vara med? Då kan du kontakta mig på Facebook eller Twitter.