Konstnären Ilon Wikland har illustrerat de flesta Astrid Lindgren-böcker. Hon föddes i Estland 1930 men kom som 14-åring till Sverige. Den här bilden är hämtad ur Vår i Bullerbyn (1965):
Men sedan började det skymma, och då kom pappa och tände på en lövhög som vi hade krattat ihop i vår trädgård.
”Vi ska väl ha en liten våreld”, sa han.
”Hurra”, sa vi.
Det var så vackert med elden som lyste, och vi dansade och hoppade omkring den och lekte att vi var indianer och skrek och tjoade så att det hördes över hela Bullerbyn. Ja, inte Kerstin förstås, hon bara tittade på.
Och pappa sa: ”Är ni rent vilda, ungar?”
”Ja, dom är bräsis vilda”, sa Kerstin.
Men det är väl alla barn när det är vår, skulle jag tro.
Åtminstone alla vi barn i Bullerbyn.
Vad är en våreld? Dessa eldar har tänts hos oss vid olika tidpunkter – på påsken, på valborg och på Kristi himmelsfärdsdag. Nordisk familjebok förklarar så här:
Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet. Påtagligen ha här i Norden under hednatiden dessa eldar varit förbundna med det Mot, som firades vid sommarens ingång ”för att hälsa denna” och som sannolikt inföll vid midten af april. Efter kristendomens införande inträdde sedan en splittring i uppfattning om, hvart denna sed skulle förläggas, och den anknöts i olika orter än till valborgsmässodagen (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar.
I sydligare Europa tändas dylika eldar redan under fastlagen. Motsvarigheter till de svenska och finska våreldarna möta för öfrigt i de flesta länder i Europa och äro kända sedan en aflägsen forntid. Hos romarna tändes sålunda 21 april eldar för hjordarnas välbefinnande och fruktsamhet (se Påles). I Indien motsvaras våra våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje fall ge endast en ytlig tydning.
Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid tidigt andra föreställningar. Liksom all eld för rituellt ändamål åstadkoms genom gnidning, så var också förhållandet med dessa eldar. De besutto därför såsom nyborna en renande och helgande kraft. Ej blott boskapen signades med deras rök och flammor; äfven människorna sökte tillgodogöra sig deras inverkan medelst att hoppa genom lågorna.
Denna plägsed förekommer eller har förekommit i nästan hela Europa och spåras genom västra Asien ända till Indien. Liksom annan eld ansågos våreldarna också fördrifva rofdjur och onda makter samt häxor. Ehuru uppenbarligen urspr. anknutna egentligen till boskapsskötseln, ha de senare förbundits äfven med åkerbruket. Åtminstone i några landskap i vårt land har det ännu i mannaminne varit brukligt att vid vårsådden uppgöra en eld på åkern. Denna sed finnes ock antecknad från Finland. I Ryssland tände man likaledes en eld på åkern och nedlade samtidigt en brödkaka i jorden. En annan metod var att bära brinnande bloss eller glöd från våreldarna omkring åkerfälten.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893-1942) var en svensk poet, översättare och kritiker. Hon debuterade år 1919 med diktsamlingen Arvet. År 1941 efterträdde han Albert Engström som ledamot av Svenska Akademien. I dikten ”Bålet”, hämtad ur samlingen Dagsljus (1923) skildrar han våreld från sin barndom.
BÅLET
Sedan några dagars sol
hade gett till känna
vårens ankomst,
brukade min fader bränna
löven från i fjol.
Bålet brann med stilla sus.
Röken från de brunna
sommarlöven
böljade i kvällens tunna,
blåsippsbleka ljus.
Ingen kväll var denna lik.
Landsvägsdikets vatten
lyste rosigt.
Sakta tystnade för natten
spröda fågelskrik.
Än när denna doft mig når,
liksom fordom bävar
hjärtat lyckligt.
Genom minnets dunkel svävar
hemmets bleka vår.
En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.
Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939.
Thunman älskade Sverige och Uppland – han var nationalist och provinsialist, fosterlands- och hembygdsromantiker. I många av sina dikter skildrar han det uppländska landskapet. Han var en vandrande trubadur som besjöng träden, fåglarna och bäckarna. Han valde som personlig symbol Pan, den lurvige Pan, skogens gud.
Dikten ”Vårdagjämning” är hämtad ur debutsamlingen Pan spelar från 1919. I dikten berättar han om hur ungdomar om våren samlas kring flammande bål. Det är en urgammal arisk sed, menar han, för att välkomna ”solens rullande hjul”.
VÅRDAGJÄMNING
Vårdagjämningen nalkas i glans, och solvagnens ekrar
gnistra på virvlande färd bland moln, som skingras och ljusna.
Knoppande alar skifta i brunt, och sälgen står redan
klädd i ett silverskimrande flor av duniga hängen.
Björken sig mornar vid stranden och rodnar och sveper
tätare om sig än förr sitt grenverks luftiga slöja.
Drivorna smälta i skogarnas djup, och bäcken som dansar
lustigt med växande sorl i Billingens vaknande lider
sjunger som förr var vår för häpet lyssnande tuvor
sången om blånande slätt, om färden till Vänern och havet.
Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt
städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.
Undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!
Mylla det luktar och jord. Och våroxen tokas på heden,
narrande vresiga enar till dans i soltöcknets dunster.
Korna i båsen råmande stå och rycka i tjudren –
redan de drömma om vajande gräs och saftiga beten,
skällornas sång och gökarnas rop och lockande vallhjon.
Plogarna spöka i vintriga skjul, och hästarna skrapa
hårt i spiltornas rad och yvas, gnägga och längta.
Luften är sval som en kylig dryck, men tumlande fläktar
komma med rymdernas budskap om vårens leende antåg.
Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor,
klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.
Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,
Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,
mumla om syner i Österland och om under i Juda.
Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar
ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,
samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,
trogen urgammal arisk sed att med heliga elden
hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.
Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,
följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –
rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar
åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.
Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,
sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.
Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.
De vilda barnen i Bullerbyn, skuggor av forntidens människor som dansade runt den heliga elden för att hälsa det brinnande solhjulet på himlen.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)
Source