Jag har ganska dålig koll på hur en lag kommer till, hur den ändras, eller kanske rent av tas bort. Jag vet inte heller hur pass detaljerad en lag behöver vara för vad som är avsikten. När folk föreslår lagar mot tiggeri (vilket uppstår oroväckande ofta i samtal runt om i vardagen), menas även barn som säljer majblommor? Eller crowdfunding? Alla former av tiggeri, men vissa lite mer glamourösa än andra? Man kan ju välja att tänka på skänkta pengar som sponsring. Men för mig personligen kan det då lika gärna vara att jag sponsrar tjejen utanför apoteket som tigger… var ska gränsen dras?
Hur en lagstiftning mot tiggare skulle behöva se ut, så att den inte förhindrar en själv från att tigga “rättfärdigt”, har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om det går att skriva lagar så specifikt. Som typ, “man får inte tigga pengar om man är romsk”. Låter närmast rasistiskt – och inbillar mig att majoriteten i den lagstiftande församlingen skulle uppleva som problematisk. Så det gäller väl att skriva det lite lagom generellt, och framför allt kanske, rättvist. Lagen ska ju vara lika för alla.
För oss i samhället så är det enklare om vi förstår principerna bakom lagar, tror jag. Ponera att vi alla skulle tycka det vore bra att bli av med specifikt rumänska tiggare, så skulle vi kanske acceptera att låta bli att skänka pengar till andra välgörande ändamål. Även om barnens klassresa inte kan sponsras (lagligt) då, eller nåt. Kanske är det “värt det”. För vissa alltså. Jag tycker inte det, ska sägas. Det pågår något jättekonstigt i samhället, där vi inte vill se det jobbiga och som tar sig uttryck i snack om lagar och försök att mota bort hemlösa medelst design.
Å andra sidan har vi en del lagar som bara efterlevs ibland, om ens alls. Amelia Andersdotters polisanmälan av DN som bryter mot kaklagen, uppfattar jag som ett bra exempel på lagar som gäller ibland och ibland inte. Det är en helknasig lag, kaklagen, som jag har fattat den. Jag tror inte den riktigt förstås av allmänheten, heller. Polisen tycker i alla fall inte att DN begått nåt brott, som inte agerat enligt lagen, enligt artikeln i länken.
Gissningsvis tänker de att det är en okynnesanmälan, rent av. Ett sätt att skapa uppmärksamhet och inte behöver tas på allvar. Kanske beror det på vem som anmäls och i vilket subjektivt syfte man tycker sig kunna läsa in i det? Den sortens inställning kanske skulle vara Frälsningsarméns smala lycka, om de skulle polisanmälas för tiggeri när de är ute med sina bössor. Såvida nu inte opinionens vindar skulle råka blåsa mot dem.
Men helt oviktigt är det inte att poliser viftar undan it-relaterade brott, som ju DN lyfter själva. I artikeln kallas det för hemlig kod som spionerar på våra surfvanor. Och jag riskerar outta mig själv som en fullständig idiot nu, som visserligen uppfattar det som helt riktigt (låter förfärligt), men ser ingen jätteskillnad mellan DN och programmet de lyfter som värre än det andra. Eller vilka andra program som helst. För en simpel användare som jag, ser allt likadant ut. Herrregud, till och med staten envisas ju med att vilja datalagra mina digitala förehavanden via datalagringsdirektivet.
Jag upplever det personligen som närmast omöjligt att greppa. Alla vill åt data, data är kung. Nästan som man känner sig som en spelbricka i nåt slags konkurrenskrig, där till och med stater deltar. Vid vilket tillfälle är någons “spionage” av mig dåligt, och vid vilket tillfälle är det acceptabelt? Vilka lagar tacklar detta? Nån lag som gäller alla generellt, eller “bara vissa”?
Nåväl, jag vet som sagt inte så mycket om lagstiftning. Som minstaläge skulle jag i alla fall vilja se att det är något som alla måste leva efter, och att det är bra lagar som folk förstår och kollektivt inte upplever som särskilt svåra att leva upp till. Jag får hur som helst känslan av att it-lagstiftning många gånger fungerar sådär som folk verkar anse att tiggerilagstiftning borde funka: den varken kan eller ska gälla för alla. Det gäller väl bara att veta när man lagstiftar så?
Source