Pan – vårens gud

Vårfesten i Botaniska trädgården 1948
Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.
I Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utgiven i två delar 1906-1907, besöker Nils Holgersson, ridande på korpen Bataki, Uppsala vid tiden för vårfesten:
Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.
Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.
När studenterna hade kommit in i trädgården, där gräsmattorna stodo i ljus, späd vårgrönska och trädens blad höllo på att spränga knopparna, hade de stannat framför en talar stol, och en ung, ståtlig man hade stigit upp i denna och talat till dem.
Talarstolen var rest på trappan framför de stora växthusen, och korpen hade satt ner pojken på växthustaket. Där hade han suttit i god ro och hört det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det bästa i livet var att vara ung och få tillbringa ungdomsåren i Uppsala. Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsglädjen, som aldrig kunde njutas så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få leva bland glada, ädelsinnade kamrater. det var detta, som gjorde mödan så ljuv och sorgen så lättglömd och förhoppningarna så ljusa.
I samband med vårfesten hölls i Uppsala ibland också en karneval. Hur ambitiös karnevalen kunde vara framgår av följande illustration som jag hittat i litteratur- och konsthistorikern Ewert Wrangels Svenska folket genom tiderna, 9:e bandet, Vid 1800-talets mitt (1938-1940):

Bildtexten lyder:
Majfesten i Uppsala 1865 firades med en stor karneval, som stannade i 11 nationslåger på Polacksbacken. Den deltagande Upplands nation, vars ”barack på Polacksbacken” efter en teckning av J. XV. Wallander återges å litografien härovan, beskrives av Edvard Bäckström på följande sått: ”Var Stockholms nation måhända den roligaste att höra, så var Upplands utan tvivel den vackraste att se. Hela vår Olymp, det strålande Valhall, visade den för oss i glänsande skrudar och iklädd den himmelska ’royauténs imposanta emblemer’. Främst redo trenne praktfulla Valkyrior, och efter dem kom den gamle Oden själv …Hugin och Munin voro på sin plats, och den vise asaguden framställdes för övrigt å la Fogelberg. Frigga var, såsom billigt, hans närmaste, och efter följde den övriga skaran av gudar och gudinnor, med övligt tillbehör av bockar, kattor, ulvar, ormar och galtar i stor mängd …” — som man ser saknades icke heller skummande mjöd.
Studenterna klädde ofta ut sig till gestalter ur de nordiska, bibliska eller grekisk-romerska mytologierna. Ellen Lundberg-Nyblom, dotter till Carl Rupert och Helena Nyblom, skildrar en sådan karneval en dag i slutet av 1800-talet i sin memoarbok Från Fyrisån till Capris klippor (1931):
Längre fram i maj firades vårfesten i Botaniska trädgården. Som regel var den inte särdeles tilltalande, ty på den tiden flödade punschen i fast otroliga strömmar från buteljer och glas, och Alma Maters unga söner voro inte särskilt fördelaktiga att skåda under herraväldet av denna ohyggliga, sliskiga läskedryck. Men de vårar, då studentkåren ställde till en stor friluftskarneval, var det annat liv över festen. En hel del vackra och roliga grupper och figurer voro ypperligt maskerade och kostymerade, och då de nått fram till Botaniska trädgården upplöstes tåget, och de gingo omkring bland publiken, så att man fick se dem på nära håll och hälsa på sina vänner. Som några av de bästa minns jag en gång Nalle Halldén (då för tiden svarthårig) förklädd, eller rättare avklädd, till Pan, endast i solbrända trikåer och en panterhud, med ett par små horn i pannan och en panflöjt i handen. Han VAR verkligen Pan, personifierad, och han hanterade sin lilla flöjt, som om han aldrig trakterat något annat instrument i hela sitt liv.
”The Magic of Pan’s Flute” av John Reinhard Weguelin (1905)
Pan personifierar våren med livskraft, fruktbarhet och grönska. Uppsalapoeten Olof Thunman debuterade med diktsamlingen Pan spelar (1919), vilket gav honom smeknamnet ”Upplands lurvige Pan”. När han gick bort skrev Evert Taube nekrologen ”Balladen om Olof Thunman”. Den slutar så här: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”.
I debutdiktsamlingen hittar man den här vårdikten:
MAJ
Nu vickar Pan belåten ludet öra
och blåser skälmsk och kåt på vassens pipa.
Var blommas ståndare pistillen gripa,
vart pollenkorn vill minst en värld förföra.
Nu vickar Pan belåten ludet öra.
I vinden vaggar lystet hasselns hänge.
Var källa sorlar, varje lärk drillar.
I Eros’ lek var fjäril sig förvillar –
Ack, låt mig älska mycket, långt och länge!
I vinden vaggar lystet hasselns hänge.
Pan var i grekisk mytologi skogs- och herdegud, som till Hermes och en skogsnymf. Det berättas att han redan vid sin födelse var utrustad med bockhorn, bockben och långt skägg. Hans mor skrämdes av barnets utseende, men Hermes förde sin son till Olympen där hans utseende och skojfriska sinnelag gjorde honom populär bland gudarna, särskilt Dionysos. Pan höll mest till i de djupa skogarna där han dansade med nymferna och spelade för dem med sin flöjt. I Nordisk familjebok (Ugglan) kan man läsa att Pan inte bara var glad utan också skrämmande:
I allmänhet var sålunda P. af ett välvilligt och gladlynt sinnelag, likasom satyrerna en typ för den naturfriska sinnliga lefnadslusten. Men stundom kunde han äfven uppträda som en fruktansvärd, skräckinjagande gud. En outsäglig ångest och bäfvan (”panisk förskräckelse”) grep den, som i skogens enslighet plötsligen förnam hans väldiga stämma. Men äfven hela krigshärar grepos stundom af den ”paniska skräcken”, och på sådant sätt skall P. i slaget vid Marathon (490 f. Kr.) ha främjat grekernas seger. Detta säges ha varit anledningen till införandet af hans dyrkan i Aten, där den något råe naturguden förut var föga beaktad.
”Bacchante” av den rumänske konstnären George Demetrescu Mirea (1852-1934)
Pans gestalt, en blandning av bock och människa, ska ha legat till grund för kristendomens djävulsbild. Senare filosofiska tolkningar har, på grund av att ordet pan ju betyder ”allt” eller ”hela”, menat att Pan ursprungligen ska ha varit hela världsalltets gud: den store Pan. Med det namnet åkallas han i Karin Boyes dikt ”Dröm” ur diktsamlingen Moln från 1922:
DRÖM
Skymning över en okänd stig…
Färglösa mullväxter,
stora svampar
spira ur marken, där ljudet kvävs.
Slingrande kala stammar
sträcka sig upp och försvinna i mörkret.
Hör det hemska suset där uppe,
som aldrig tystnar!
Nyss i solen
sjöng jag på blommande ängar
Pan, Pan, den store Pan.
Hånfullt viska nu
kärrens susande bubblor:
”Här i de hemliga djupens skog,
här är också hans boning!
Vågar du ännu sjunga
Pan, den store Pan?”
Hjälp, min fot sjunker!
Gungfly är marken,
Ruvande lura
svarta vatten, halvt i sömn,
orörliga, outgrundliga,
på mig, sitt rov.
Alarnas ormlika stammar,
vuxna ur våta kärret,
vrida sig kvidande hit och dit.
Ångesten sträcker sig ur dyiga vatten
händer, svarta och knotiga,
lika de fuktdrypande
murkna grenar, där mossan gror.
Hjälp, o hjälp, vilka hemliga
djup, som begära mig!
Likväl – är det ej blommors doft?
Runt omkring över mörka kärr
lysa knoppar,
vita knoppar –
o de slå ut, de slå skimrande ut!
Min fot får fäste bland vita kalkar,
och över djupen far ett sken –
det ljuvaste löje.
Böj dig, hjärta,
böj dig och tillbed!
Här i de hemliga djupens skog
sjunger jag Pan,
sjunger jag bävande
Pan, Pan, den store Pan!
Pan får i litteraturen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ofta symbolisera den hedniska livsbejakelsen i kontrast till vad man uppfattade som konventionell kristendom, livsförnekelse, stelhet eller en tråkig småborgerlig tillvaro.
Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie). Vi är en krets i Uppsala som har trevligt tillsammans och lär av varandra. Om du vill vara med kan du kontakta mig genom Facebook eller Twitter.

Source