Gunnar Wennerberg fyller två hundra år. Hurra!

Den 2 oktober i år var det 200 år sedan Gunnar Wennerberg föddes i Lidköping år 1817. Han är inte så känd som han var en gång i tiden, åtminstone inte utanför Uppsala. Och i Uppsala minns man honom framför allt för Gluntarne, en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851.
Wennerberg är uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”
Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.
Uppsala har alltid varit en delad stad, mentalt och kulturellt mellan akademiker å ena sidan och ”brackor” och arbetare å den andra, och fysiskt av Fyrisån. Arbetarkvarteren ligger öster om ån och akademikerkvarteren väster om ån. När man talar om ”uppsaladikt”, eller överhuvudtaget om något ”upsaliensiskt”, är det akademikernas Uppsala man åsyftar. Och det är egentligen inte konstigt, för det är universitet som ger Uppsala dess särprägel och karaktär.
I begreppet ”upsaliensisk” ingår universitetet och den akademiska eller lärda världen som en nödvändig och ofrånkomlig del. Man kan helt enkelt inte ta bort universitetet ur det upsaliensiska. När korpen Bataki, i Selma Lagerlöfs berättelse om Sverige, för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak (legenden säger att det var studenthemmet Norrbyhus på S:t Johannesgatan) och frågar vem han tror det är som styr i staden. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som styr. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”
Vad Selma Lagerlöf försökte säga med att lärdomen regerar i staden är att det är universitet och den lärda världen som gör Uppsala till Uppsala. Den är dess signum. Fråga vilken svensk som helst vad de tänker på när de hör namnet ”Uppsala” och de kommer att säga ”universitetet”.
Och vad tänker man på när man hör ordet ”student”? Jo, man tänker på någon som glunten i Wennerbergs sånger. De trettio sångerna, som tillkom mellan åren 1847 och 1850, berättar ju historien om en ung student, Glunten, och en något äldre, kallad Magistern. Sångerna är utformade som dialoger mellan de två, ackompanjerade av piano. Magistern sjunger i baryton och Glunten i bas.
Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.
Wennerberg är Uppsalas Bellman på så vis att han skildrade studenten där Bellman skildrade Stockholmsbohemen. Han skapade bilden av hur studenten skulle vara, och inte minst, hur studentlivet skulle levas. Den bilden har blivit normgivande och lever fortfarande kvar. Ja, en student skulle gå på som en ”turk”:

Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå,
där man hela dygnet om kan leva så
utan risk och bara immerbadd gå på
just som turkar och få heta folk ändå.
Och finns det, så är det på en annan planet,
vars namn ej självaste Bredman vet. *

Men sångerna påminner också om Bellman i det att sång och text är oskiljaktiga. Både Bellman och Wennerberg var estradörer som framförde sina sånger med inslag av talsång och teater. Poesin och musiken kan inte ryckas lös utan att båda tar skada. Musiken i Gluntarne är nödvändig för den rätta uppfattningen av humorn. För de är roliga!
Mycket i Wennerbergs gluntsånger handlar om detta ”turkiska” leverne och det därpå följande bakruset… Men framför allt är det en berättelse om vänskap. Magistern är en excentrisk man i trettioårsåldern som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut. Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Det tioåriga, dundrande kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.
Efter nästan två hundra år känns berättelsen fortfarande fräsch. De två typerna känner vi igen och vänskapen dem emellan är också något tidlöst. Dagens studenter blir ofta häpna när de först stöter på Gluntarne, de tror att de ska möta något stelt, kanske högtidligt, i stället möter de något som påminner om deras egen vardag: tentaångest, bakfylla och penningbrist.
Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”
Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.
Sedan ett antal år tillbaka firar man inte längre Karl XII:s dag i Uppsala, men Wennerberg, uppsalapoesins konung, hyllades på måndagskvällen med ett liknande fackeltåg från Västgöta nation till Slottsbacken där han står staty. Det var en nästan sakral stämning i processionen som gick upp för Drottninggatan med fanor som och facklor. Sakralt utan att vara religiöst.
Det var inte bara en upsaliensisk högtid, utan en svensk. Wennerberg skrev också fosterländska sånger, som var mycket omtyckta på hans tid. Den mest kända är väl Hör oss, Svea, komponerad för manskör 1853. Här finns inspiration att hämta för den moderna, sverigevänliga rörelse, så att det inte bara blir rock’n’roll i öltält, även om det också har sin charm. Det finns en långt tradition av fosterländsk sång och musik i Sverige som man kan blåsa liv i vid högtidliga tillfällen och fester av olika slag.
Det har sagts att man ser Uppsala med Wennerbergs ögon. Och att ingen sann upsaliensare kan se mot Slottet utan att tänka på följande rader ur Gluntarne:

Högt opp i slottet varenda ruta
blixtrar som vore den en ädelsten.
Tänk dig vid tornet en prins med luta
fladdrande lockar och charmanta ben.
Och i ett fönster Cecilia Wasa
bländade skön uti månens sken.

Poeterna och konstnärer har varit med och skapat bilden av Uppsala, dess särskilda atmosfär och känsla, och på samma sätt har poeterna varit med och skapat bilden av Sverige. För Sverige är mer än en plats, det är en känsla.
Wennerberg diktade sina gluntar efter att han redan lämnat Uppsala. Han hade lämnat studentåren bakom sig och levde i Skara. I sångerna kan man ana den nostalgi och längtan författaren upplever i exilen. Han såg Uppsala i ett magiskt skimmer. Och så kanske det också är med landet Sverige. När landet förändras och vi inte längre känner igen oss, vi liksom hamnar i exil fast vi inte har flyttat på oss fysiskt, börjar vi känna saknad. Ur denna saknad kanske det växer ny poesi.
* Johan Bredman (1770-1859) var fram till 1841 professor i astronomi vid Uppsala universitet och en tid dess rektor.
 

Source