Utseenderelaterade fenomen på sociala medier är inte något som jag är jätteintresserad av, men jag blir förvånad över den fientlighet som ofta dyker upp i sammanhang när det diskuteras. Det tycks inte som att duckface är något som kan tänkas vara okej.
Jag tänker att kritiken kommer från flera olika åsikts- och kulturella läger i samhället. Å ena sidan att tjejer är mer än sitt utseende. Ska vara mer än sitt utseende. Å andra sidan att fenomenet bara illustrerar att tjejer inte är djup, bara yta, och bekräftar att tjejer inte är värda nåt. Gemensamt är i alla fall att utseendeselfies är dåligt, ungefär. Men jag upplever det som en slentrianåsikt, som baseras på något vi inte riktigt verkar vara medvetna om.
Så här skrev jag när jag gjorde min första spaning av Amal Clooney i svensk media:
Nu lånar jag visserligen retoriken från Poehler och Fey, men men. Amal Clooney är bland annat specialist på internationell lag, mänskliga rättigheter och brottsmålsadvokat. Hon representerar Julian Assange, och har även representerat ukrainska premiärministern Yulia Tymoschenko. När jag för första gången ser henne lyftas i svensk media är det för att se bilder på vilken fin klänning hon har. Och så undrar folk varför tjejer är så “menlösa” och sitter med duckface på instagram.
Det är inget fel att Clooney är välklädd. Hon kanske har det som hobby, i ett annars ganska krävande liv av hög intellektuell kapacitet och kunskap. Min syrlighet handlar om en generell (i det här fallet medial) omgivning där det är utseendet som belönas och lyfts, kontinuerligt, och då kan man kanske inte sätta sig på några höga hästar när unga tjejer tar till duckface.
Handen på hjärtat – i vårt samhälle är det ganska vanligt förekommande att man som tjej aldrig nånsin kan göra saker riktigt rätt. Som jag skrev i en diskussion på gplus, de kan inte göra rätt även när de lever upp till stereotypen av sig själva som tjejer, ens.
Jag tänker ofta på de här reflexerna när mina bidrag i det dagliga bruset, som varken är ytliga eller kombinerade med bekräftelse och är av samhällsinriktad natur, ignoreras generellt. Jag vet vad du tänker, ”men vaddå, så jäkla bra är du inte” – och det jag ifrågasätter är just din reflex, här och nu att tänka så.
Saker som jag funderar på är viktiga, men jag som person är antagligen inte viktig för dig. Distinktionen där är viktig att känna till och känna igen. En del har till och med svårt att förstå mig eller anse mig viktig, för att jag är kvinna och den självinsikten börjar blir akut att ta till sig.
Klicka på bilden.
Nu är det antagligen så att flera av er som läser detta tänker att jag menar män. Att män specifikt inte riktigt fixar att se mig som nån slags auktoritet att respektera. Men det handlar om alla. Om mänskligheten. Att vi till och med tar ljusa röster på mindre allvar än mörka. Att det är såpass ingrävt i hjärnan att vi inte ens märker när vi gör de här värderingarna, och lägger sen ansvaret för det på individen vi bedömer.
En del i detta är såklart problemet att jag inte kan lyfta detta utan att låta bitter eller så. Även om jag skriver här och nu att jag inte är det. Tvärtom, det är ganska skönt ibland att veta att vi som människor verkligen inte kan hjälpa eller är medvetna om detta, och gör att jag orkar fortsätta ett tag till. För det handlar inte om mig som person.
Det handlar om en struktur som man helt enkelt behöver förhålla sig till, som bara ”finns där”. Jag vet att jag inte ignoreras i stort för att jag har eller gör fel. Ibland är det för att jag har fel kön. Ibland är det för att jag inte är kändis. Osv. Nu för tiden är det ju dessutom enorm konkurrens om uppmärksamheten.
Om jag fick önska mig något så är det en större medvetenhet hos folk, individuellt, att det är viktigt att lyfta Bra Grejer TM. Alla vet detta antagligen, men av sociala skäl så är det roligare att slänga upp exempel på dårskaper, idioter och galet beteende.
Ibland blir jag bisarrt nog nästan avundsjuk på kvinnor som anses representera extrema feministiska åsikter. För att de får den allra största andelen av uppmärksamhetskakan. De får en plattform att agera från. Det är närmast strategiskt vettigt att vara extrem och hatisk, om man behöver få uppmärksamhet ur andra perspektiv än det slentrianmässigt ytliga, som kvinna.
Att hitta en gemensam nämnare i att tycka att någon är idiot är dock en av de bästa sätten att skapa grupptillhörighet och ha något att prata om. Jag anser inte ens att det är mänskligt att begära att man ska sluta med det. Men det behöver blandas upp med annat.
Jag skulle vilja se att folk generellt lyfter fler goda exempel. Och då inte med texten ”här ett gott exempel på vettig kvinna” (eller motsvarande gruppering man själv inte representerar), så denne då framstår vara ett undantag från en regel. Utan lika naturligt som man lyfter vilka andra människor som helst man anser är tänkvärda eller värda uppmärksamhet.
Och uppskattning. Jag saknar det något enormt. Inte för mig som person, utan generellt som tonläge i flödena. Ett parallellt flöde av bra och tänkvärda insatser i samhället som uppskattas. Saknar på riktigt länktips till icke-posörer, av blandade valörer. Alla de som lyfter sånt gör mig (och gissningsvis hela samhället) en jättetjänst som de antagligen inte tackas för ordentligt.
Att göra rätt idag är på sin höjd att inte bli näthatad på har jag inspirerats att tänka lite för ofta. Att slippa verbal bestraffning är inte liktydigt med att vara respekterad. Att tystnad är medhåll (som jag ofta får höra), skulle funka om det inte var så att jag ser mina egna tankar remixade och lyfta av andra hyllade som ”briljant tanke”, nån eller några dagar senare.
Och jag ser det som ett exempel på hur mätinstrumenten mellan kvinnor och män skiljer sig på ett generellt plan, men många gånger sker omedvetet. Som i längden indikerar att man aldrig kan göra riktigt rätt som kvinna, eftersom män så ofta behandlas annorlunda. Och jag vill vara väldigt tydlig med att jag inkluderar mig själv i den här problemformuleringen.
Det är i alla fall en för mig lite lattjo kuriositet i samtiden – att de som gör rätt (lever upp till stereotypen) ändå gör fel, och de som gör fel kanske gör rätt ändå trots allt. Tycker hur som helst att alla överlag gott kan vara lite mer överseende med tjejer (och killar!) som tar selfies. Kanske det är läge för oss alla att göra lite ”invärtes-selfies” regelbundet, om våra reflexer kring sånt här.
För det är som sagt inte fel att Amal Clooney är välklädd. Det anmärkningsvärda här är inte att hon lyftes som stilikon, utan att hon sannolikt inte lyfts alls annars. Trots eller på grund av att hon gör det mesta rätt, kan man fråga sig.
Sen är det såklart symptomatiskt att jag ens tänker på detta ur perspektivet göra ”rätt” eller ”fel”…
