Får faktiskt lite ångest av all ilska online. Orkar sällan engagera mig i allt som jag borde engagera mig i, när jag plockar upp omgivningens signaler. Jag räcker inte till, jag gör inte allt det där jag borde göra, jag kan aldrig leva upp till andras ideal.
Känns inte som jättelängesen det ramlade in analyser mellan varven om det ångestframkallande med att folk berättade om sina “fantastiska liv” på sociala medier. Jag vet att det pratades om socialt också, hur man inte stod ut med alla glada, lyckliga och kanske framför allt oviktiga uppdateringar, som verkade upplevas som fejkat rent av. Jag ser inte sånt längre, insåg jag härom dagen.
Det fotograferas antagligen mat fortfarande, antar jag, men upplever det som att genuint engagemang (i både stort och smått) har blivit grejen nu. Möjligen som nån slags backlash efter all diskussion om det ytliga och vardagliga som är ointressant för alla andra än en själv. Och det i sig börjar irritera, får jag intryck av. Det vimlar av nedsättande kommentarer om andras engagemang.
Folk är överdrivet arga, det känner onödigt djupt, de tycker onödigt starkt. Det irriteras på det provocerande i allt större utsträckning. Undrar om det kommer att dyka upp analyser och artiklar om hur det är ångestframkallande på olika sätt? För fortfarande är det väl att räkna som “livsstilsfacit för saker som är omöjliga att leva upp till”?
Tycker mig se indikationer på att ilska numer anses vara en slags fejk. Inte minst i och med att det blivit väldigt vanligt att anse att folk är “lättkränkta”. Något av en backlash på människors engagemang, tänker jag.
Så på sätt och vis har vi nu klarat av att avfärda både ytlig vardaglighet, och djupt engagemang som mer eller mindre fejk, undrar vad som finns kvar? Om vi återigen pendlar tillbaka till det vardagligt simpla, så vet vi att det inte kommer att vara lagom, det kommer att provocera. Även om jag för ögonblicket hellre skulle vilja se en övervikt av människor som gläds över sin fina rabatt i trädgården, än är arga på mig eller andra pga [anledningar].
Önskar nästan att jag kunde säga att jag minsann är annorlunda. Att jag är lagom tempurerad i alla väderlekar. Men så är det ju inte. Socialt tryck och sätt att kommunicera är vad det är, och vi är alla bara människor i det stora hela. Tror dock det är läge att sluta patrullera i andra människors uppdateringar och börja checka det egna.
För det är inte som att ditt livsstilsval kan vinna, när du bekämpar andras – det enda som händer är att det blir viktigt att vara livsstilspolis. Andra gör det du gör.
Nånstans tycker jag i alla fall att vi människor är lite roliga. Det oförargliga som provocerade ersattes av ett högt engagerat tonläge, men det dög inte det heller. Duckface och engagemang har mycket gemensamt.
Source