Man kan rätt tydligt se uppfostringstendenser i sociala sammanhang på internet. Hur man ska vara, vad man ska tycka osv. Tänker att det är så vi fungerar, vi människor. Det sociala är allt, på nåt vis. Jag funderar mellan varven på vilken typ av samhälle allt detta uppfostrande skulle kunna leda till.
En spaning som jag gjort, till exempel, är det där med att objektivitet som koncept för journalister är ett vanligt förekommande krav, och när journalister är “objektiva” (dvs inte tar ställning) så är de sillmjölkar. Som programledaren som ville att gästen i programmet skulle vara försiktig med att säga att SD är grundat av rasister. Vilket är faktualt korrekt, men omvandlats till något “icke-objektivt”, uppenbarligen.
Många gånger får tjänstemän på myndigheter o.dyl. rätt mycket skit. Lyssnade på några i helgen som lyfte några horribla exempel ur verkligheten på tjänstemän som agerat smått oetiskt på olika sätt. Vänskapskorruptionen som vi har väldigt svårt för att se, här i Sverige, om oss själva. Samtidigt är det lika verkligt med stukade tjänstemän som inte vågar säga något, ta några beslut såvida de inte sitter i grupp och slipper egna ansvaret. Strykrädda efter åratal av kritik och uthängningar.
Man måste vara beredd på att få kritik, lite skinn på näsan måste man faktiskt ha i ett slags offentliga sammanhang där saker diskuteras. Det är en skapligt vettig inställning i grunden, men en gränsdragning som var rätt länge sen vi passerade i offentliga samtal, upplever jag det som. Det är inte att ha skinn på näsan att acceptera hot på olika sätt. Det är heller inte yttrandefrihet att hota folk, vilket många verkar förvirra det med. Kravet på att tåla lite, har landat i att tåla jävligt mycket. Och inte minst från rätt många.
Åsikter tenderar dessutom att framställas som fakta, inte minst har det varit ganska intressant att följa debatterna kring Sveriges asylpolitik. Där det påstås att Sverige inte klarar av mer – när det egentligen verkar handla om att Sverige inte klarar av att justera byråkratin så att den funkar bättre. Det handlar inte om att vi står på ruinens brant heller, det går bra för Sverige, bättre än jag hade en aning om till och med.
Det offentliga samtalet verkar på flera håll ha tagit inspiration från nån Twitchkanal för nåt dataspel, där unga lär sig att social interaktion går ut på att ge och ta skit, lite lagom självdestruktivt. Sammantaget verkar vi som folk vilja uppfostra varandra till att vara misstänksamma, lite lagom psykopatiskt okänsliga för andra människor, och vara den som slår först.
Det blir en skaplig moment 22 av det. Folk vill såklart att andra ska göra rätt, men det mesta man verkar uppnå i längden är handlingsförlamning hos de som lyssnar. De som verkligen vill se förändring inspirerar mest bara till försiktighet. Vägen asfalteras för de oempatiska och psykopatiskt lagda och resten av oss måste välja våra strider lite oftare än som är bra för hälsan.
Source