Just nu går det en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen. Det är därför jag vill titta närmare på tonårsfilmer från perioden i den här artikelserien. Nostalgivågor är inget nytt för vår tid. På 80-talet, som man nu längtansfullt blickar tillbaka på, så var 50-talet inne. Då hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår.
Som jag argumenterat för i en tidigare artikel, så kan nostalgin ha en politisk dimension. Den kan vara omedveten för kulturskaparen själv så att en på ytan ”progressiv” person kan skapa kultur som är ”reaktionär” eftersom den idealiserar en svunnen tid. Men den kan också vara medveten, så att en politiskt inkorrekt kulturskapare döljer sin agenda bakom ”harmlös” nostalgi.
I denna tredje del v min artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet, kommenterar jag filmen Tex från 1982. Filmen bygger på en roman av S. E. Hinton. Hon är mest känd för romanen The Outsiders (1967), som också blev filmatiserad. Filmen, som regisserades av Francis Ford Coppola, hade premiär året därpå, 1983. Hinton föddes 1948 i Tulsa i Oklahoma och började skriva romanen när hon själv bara var 15 år och gick på high school.
Tex är ingen glättig high school-film utan ett realistiskt drama med ganska mörk ton, detta trots att den producerades av Disney. Tex McCormick (Matt Dillon) är en ung kille som går på high school i den lilla orten Bixby utanför Tulsa. Han bor tillsammans med sin storebror (Jim Metzler) som får vikariera som pappa eftersom ”Pops” är borta jämnt. Männen i familjen har varit cowboys i fyra generationer och går klädda på typiskt sätt i slitna jeans, rutiga skjortor och cowboyhattar. Tex älskar sin häst, men fattigdomen gör att brodern tvingas sälja hästarna för att få pengar till mat.
I en tid när vita killar ofta framställs som innehavare av så kallad ”white privilege” är det uppfriskande att se en film som på ett medkännande sätt skildrar vita lantisars icke-priviligerade tillvaro med inslag som fylla, fattigdom, misslyckad skolgång och tonårsgraviditeter.
Matt Dillon var vid det här laget redan etablerad som skådespelare inom tonårsfilmen genom filmerna Over the Edge (1979) och Little Darlings (1980). Dillon gjorde stora roller i tre filmatiseringar av Hinton-romaner som kom i ett svep: Tex, The Outsiders och den svartvita Rumble Fish från 1983. Alla spelades in i Tulsa.
För Emilio Estevez, son till Martin Sheen, blev Tex det första steget mot att bli en av genrens stora stjärnor. Estevez kom senare att räknas som en del av det så kallade Brat Pack:et tillsammans med Demi Moore, Rob Lowe med flera. Tex har dock en helt annan stämning än de ikoniska Brat Pack-filmerna Breakfast Club och St Elmo’s Fire, båda från 1985.
Tex storebror Mason ”Mace” McCormick kämpar för att bli bra på basket så att han kan få ett stipendium och komma på in på college. Det här är intressant eftersom basket har kommit att domineras av svarta. Så var det alltså ännu inte under tidigt 80-tal. När man googlar får man flera förklaringar, mer eller mindre seriösa, till varför svarta tog över basketen. En förklaring är att det är en lättillgänglig sport – det finns korgar uppsatta på varenda bakgård – och den kräver heller ingen dyr utrustning. Därför ska sporten ha blivit stor i de afroamerikanska gettona.
Vit cowboygrabb med basketboll
Oavsett anledning så är det ett faktum att svarta idag utgör en överväldigande majoritet av basketspelarna. Antalet vita i publiken har också sjunkit stadigt genom åren – idag utgör de bara omkring en tredjedel. Samtidigt har baseballen utvecklats till en ”vit sport” med vit majoritet både bland spelare och fans – publiken består till stor del av äldre, vita män.
Föreställningen om basket som en ”svart sport” är så etablerad att man i början av 90-talet kunde göra en komedi på temat ”oj, en vit kille kan spela basket”. I filmen White Men Can’t Jump (1992) har Billy Hoyle (Woody Harrelson) kommit på ett sätt att tjäna pengar. Han är bra på basket, men eftersom han är vit förutsätter alla att han är dålig (vita killar kan inte hoppa högt). Det gör att han kan kamma hem stora vinster på vadslagning.
White Men Can’t Jump
Vänstern, som förespråkar så kallad ”mångfald”, tycks inte se inte den svarta dominansen inom basket som ett problem. Kanske beror det sjunkande antalet vita basketfans på att de inte känner sig representerade? Det är inget som bekymrar vänsterns Twitterkrigare som är upptagna med att kräva fler ”rasifierade” pristagare på Oscarsgalan. Jag har aldrig hört vänstern gnälla på att vita är minoritet i något positivt sammanhang – rätta mig om jag har fel.