Nu har vi kommit till den andra artikeln i min serie om tonårsfilmer från 80-talet. Men är E.T. verkligen en tonårsfilm? Nja, den är nog mest en familjefilm, men passar även ungdomar i de yngre tonåren. Jag minns inte hur gammal jag själv var när jag såg den första gången – jag såg den flera gånger under min barndom, både på teve och på VHS-band.
Huvudpersonen Elliot är en tioårig kille, men han har en storebror, Michael, som är tonåring och går på high school. Michael är en typisk medelklasskille i villaförorten. Han spelar fotboll, hänger med polarna och ska skaffa körkort. Språket gör att vissa konservativa amerikaner tycker att filmen är olämplig för barnfamiljer. Man säger sådant som ”son of a bitch” och till och med ”penis”. Vid tjugoårsjubileet släppte Spielberg en ny pk-tvättad version. Ordet ”penis” var borta – och de elaka FBI-agenternas pistoler har bytts till walkie-talkies. Spielberg har senare sagt att han ångrar tvätten.
Steven Spielbergs E.T. The Extra-Terrestrial, som hade premiär 1982, har i flera omröstningar utsetts till ”världens bästa science fiction-film”. Den blev en framgångsrik blockbuster-film som till och med överträffade filmen Star Wars.
En utomjording, en fulsöt krabat kallad E.T., blir strandsatt på jorden och tas omhand av tioåringen Elliott. Han och hans syskon skyddar E.T. från myndigheterna och hjälper honom att återvända hem till sin planet. Elliot har hunnit bli fäst vid sin utomjordiske vän och gråter vid avskedet.
Vi möter storebror Michael för första gången när han spelar rollspel med sina kompisar i köket. Det är förmodligen denna scen som inspirerat Netflix teveserie Stranger Things där fantasyrollspelet Dungeons & Dragons spelar en stor roll. Då, 1982, hade rollspel inte blivit ett allmänt känt fenomen i Sverige. Här blev det stort 1984 när den andra utgåvan av det svenska rollspelet Drakar och Demoner kom ut. Utgåvan kallas också ”den svarta boxen”.
I Stranger Things har man lagt till en svart kille i rollspelsgänget, vilket känns ganska märkligt då rollspel var, och till stor del fortfarande är, en typisk grej för vita medelklasskids. Ett exempel på en hur man gör om det förflutna för att passa de nya kraven på ”mångfald”.
Man har i utomjordingen E.T. velat se en metafor för den illegale invandraren som skyddas av de goda ”asylaktivisterna”. Men jämförelsen haltar då E.T. inte invandrat frivilligt och sökt asyl. Andra har i filmen sett en ”rasistisk” tendens eftersom E.T. inte känner sig hemma på planeten jorden och blir lyckligt repatrierad av Elliott och hans syskon. Jag tror att många invandrare, trots att frivilligt sökt sig till väst, kan känna igen sig i E.T.:s hemlängtan och vantrivsel i den nya miljön. Det tydligaste tecknet på E.T.:s vantrivsel är att hans fysiska hälsa förfaller. Trots vänskapen med människobarnet Elliott kan han inte glömma sin hemplanet: ”E.T. … phone home” är kanske filmens kändaste replik.
Filmen har fått kritik för dess totala avsaknad av icke-vita karaktärer (eller ”rollfigurer” för dem som fortfarande inte vill godta hur detta ord används nuförtiden). I Elliotts skola är de flesta elever vita, vilket återspeglade verkligheten på den tiden. Så såg det ut på min skola i Uppsala också när jag gick på mellanstadiet. Skolscenerna är inspelade i The Culver City High School. Idag är färre än hälften av invånarna i Culver City europeiskättade vita – och bara 24,8% av eleverna på Culver City High School. Skillnaden mellan dåtidens värld och dagens är inte lika stor som den mellan E.T.:s planet och jorden, men den är stor.
Elliott och hans familj bor i den idylliska villaförorten Northridge i San Fernando Valley i Los Angeles. Det var då ett nästan helvitt medelklassområde, och det är så det skildras i filmen. Det är folk som har råd med egna hus, bilar och college-utbildningar åt barnen. Det var framför allt kids med den bakgrunden som spelade Dungeons & Dragons. Livet var tryggt och lugnt och bortskämda ”valley girls” shoppade på köpcentrumena. Frank Zappas låt ”Valley Girl” som driver med dessa tjejers livsstil och sätt att prata kom ut 1982, samma år som E.T.
Köpcenter-scenerna i den första filmen jag skrev om i den här serien, Fast Times at Ridgemont High, spelades in i The Sherman Oaks Galleria. Det ligger i San Fernando-dalen, vilket gör Fast Times at Ridgemont High till en ”valley-film” om den kaliforniska köpcenterkulturen på 80-talet. Ridgemont High-tonåringarna har också samma bakgrund som Elliott och Michael i E.T.: vit medelklass i villaförorten.
Idag är San Fernando-dalen, the Valley, hårt drabbad av ”white flight”, det vill säga att icke-vita flyttar in och vita flyttar ut. Och samtidigt som dalen har blivit mer mångkulturell har medelinkomsten sjunkit och kriminaliteten ökat. Den vita medelklassen, som inte längre känner sig hemma, har ”sökt asyl” i områden som Santa Clarita och Conejo Valley. De bortskämda tjejerna med sitt malliga ”valleyspeak” som Frank Zappa sjung om är borta.
E.T. The Extra-Terrestrial är en film om hemlängtan.