Konspirationsteorier är ett ämne som väcker känslor, minst sagt. Den 18 juli skrev Richard Sörman på Det Goda Samhället om teorin om en grupp mäktiga som ligger bakom krig, massinvandring, klimathysteri med mera i syfte att upprätta en global diktatur, även benämnd New World Order. Sörman avfärdade denna teori, som han benämnde teorin om ”globalistmaffian”, som snömos. Jag kan inte annat än att instämma: detta prat är ofta ett utslag av intellektuell lathet.
I kommentarerna under Sörmans artikel dominerade dock de konspirationstroende. Någon skrev Globalisterna med stor begynnelsebokstav som om det vore namnet på någon grupp. En annan menade att toppolitiker ”gör som de blir ombedda” för att sedan belönas med jobb i någon storbank. Menar man att samma ”chefer” som säger till politikerna vad de ska göra också äger storbankerna, eller?
Det är sorgligt att så många lägger ner energi på att argumentera för snömos. De problem vi har går att angripa på ett nyktert och förnuftigt sätt utan att blanda in prat om en ond konspiration som bara gör att folk slutar lyssna.
Det går faktiskt att kritisera till exempel klimathysterin utan att blanda in obevisade teorier om gruppers och aktörers ”verkliga” avsikter. Det räcker med att hålla sig till det man vet. Man kan förstås spekulera, men då erkänner man ödmjukt att man spekulerar – och på vilka grunder. Häromdagen spekulerade jag om inte det arabiska ordet ”eid” kunde vara lånat från latinets ”idus”. Jag hade fel. Jag har nu pratat med en expert som förklarat att ”eid” har semitiskt ursprung. Experten förklarade vidare att ”idus” etymologiska ursprung inte är utrett men att det sannolikt kommer från etruskiskan.
Den 16 juli i år var det exakt 50 år sedan astronauterna i Apollo 11 började sin färd till månen. USA vann rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen. En femtedel av världens befolkning följde Armstrongs landstigning genom TV. Armstrong blev den första människan som satte foten på månens yta när han gav de berömda orden: ”That’s one small step for a man, one giant leap for mankind” (”Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten”).
Det finns fortfarande folk som tror att allt detta var fejk news. Det var i stället filmskaparen Stanley Kubrick, menar några av dem, som producerat bilderna från månlandningen. Kubrick hade ju kunnat finslipa sina färdigheter med science fiction-filmen 2001 – ett rymdäventyr, som hade premiär 1968.
Men hade det varit som foliehattarna påstår, så hade det garanterat läckt. Någon ljudtekniker hade berättat det för sin fru som berättat det för sin frisörska. Omkring 400 000 personer jobbade med månlandningen.
Sådana här galna konspirationsteorier har underhållningsvärde: en av mina favoritteveserier heter Arkiv X. FBI-agenten Fox Mulder vill se utomjordingar bakom varje gåtfullt fall. Han visste, för han hade själv blivit bortförd av ”små gröna varelser” när han var liten pojke. Men David Duchovny, skådisen som spelar Mulder, är en förnuftig människa som inte tror ett dugg på utomjordingar. Han berättar att han fick brev från fans som berättade historier om att de precis som Mulder hade blivit bortförda av utomjordingar som barn. Han tolkade historierna som uttryck för ohälsa. De gjorde honom sorgsen.
Det är skillnad fantasi och verklighet, på sci fi-filmen 2001 och verkliga bilder från månlandningen. Teorin om Globalisterna med stor bokstav som sitter och ger order åt politiker hör hemma i fantasins värld. Det är roligt när sådana tankar dyker upp i Arkiv X, men sorgligt när de dyker upp i en seriös debatt.