Den första lördagen i november kallas i den svenska almanackan för Alla helgons dag. Det passar ju bra att ha en högtid på en lördag då folk är lediga. Traditionellt inom kristenheten har man firat Alla helgons dag den 1 november, även i vårt land.
Hur som helst, på Alla helgons dag den 2 november, besökte jag Gamla kyrkogården i Uppsala. Jag har ingen anhörig begravd där, utan jag brukar gå till någon poet. De är inte alltid helgon, men förtjänar att bli ihågkomna, ja, som det står i Odyssén: ”Bland alla människor på jorden är heder och vördnad skaldernas lott.”
Dessutom får döda poeter mig alltid att tänka på filmen Dead Poets Society om hur en karismatisk lärare lyckas få unga grabbar att tycka gamla diktare är kul.
Jag gick med mina två döttrar, nio och fjorton år gamla, till Geijers grav och tände ett ljus. Så läste jag några verser ur dikten ”Vikingen”, skriven 1811:
Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.
Med häftigt sinne på fjället jag språng,
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Där de gå i det skummande haf.
De komma från fjerran, fjerran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.
(Läs hela dikten här)
Diktens språk är ganska svårt att förstå för moderna svenskar, både vuxna och barn. Jag försökte förklara dess berättelse för mina barn genom att jämföra med något de kände till: Star Wars.
Dikten handlar alltså om en ung pojke som, missnöjd med sitt liv som bonde, blickar ut över havet och drömmer om äventyr. Hjälten i Star Wars-filmerna, Luke Skywalker, växer upp i en bondefamilj på planeten Tatooine. I en känd scen står Luke i solnedgången och blickar längtansfullt upp mot rymden. I Geijers dikt vill pojken ut på havet, i Star Wars ut i rymden. Både hade ”vikingalynne”.
Luke Skywalker på Tatooine betraktar planetens två månar och drömmer om äventyr ute i rymden:
Detta lynne verkar vara något som ligger i västerlänningens natur. När jag bodde i Afrika kallades jag för ”mzungu”, ett ord på swahili som man använder för att beskriva vita. Ordets ursprung är lite oklart. Vissa menar att det kommer från ordet ”zunguzungu” som betyder ”snurrig”. Det ska bero på att man tyckte att rörelse och rastlöshet karaktäriserade de vita männen.
Filosofen Oswald Spengler verkar ha menat något liknande när han kallade vår civilisation ”faustisk”. Vi vill inte sitta stilla, utan är ständigt på jakt efter kunskap, uppfinner saker eller utforskar det okända.
Jag har intresserat mig mycket för den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Liksom jag blev han muslim ett tag, men verkar sedan ha lämnat det bakom sig. Han var dock ingen vanlig muslim, utan var attraherad av mystiker i islams utkanter.
I ett brev av april 1907 kallar Aguéli Columbus: ”västerländingen par excellence, mannen som avstår från sömnen därför att han har ett Amerika att upptäcka”.
Vad menar han med det? Han menar förmodligen att föreställningen om ”det västerländska” innefattar sådant som forskardrift, rastlös äventyrlighet och upptäckaranda: den faustiska andan eller ”vikingalynnet”.
Och en viking, Leif Eriksson, ska ju ha kommit före Columbus.
Leif Eriksson upptäcker Amerika. En målning av Christian Krohg 1893:
Jag citerade tidigare Odysséen, titeln betyder upptäcktsfärd och ordet är bildat efter namnet på diktens hjälte: Odysseus.
Odysséen, som ska ha skrivits omkring 700 f.Kr. utgör tillsammans med Iliaden den äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. Grekerna diktade inte bara om upptäcktsfärder, de gav sig ut på böljorna för att grunda kolonier längs Medelhavets och Svarta havets kuster.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa att du uppskattar vad jag gör genom att swisha en donation till 0760078008 (Eddie)