Vi är inmålade i ett ganska omöjligt politiskt hörn idag, när det gäller massövervakning. Trots att övervakningen i sig inte förhindrar terrordåd, finns det inga som har det politiska modet att riva upp de lagar som idag gör det möjligt att övervaka alla medborgare på olika sätt. För, om det händer något, om ett terrordåd genomförs efter ett sådant beslut, så blir det konsekvenser och man kan riskera få bära skulden.
En av anledningarna till att det inte fungerar är för att det försvårar för analytiker pga mängden information. Det är en ond cirkel på alla sätt och vis. Det fungerar inte med massövervakning för att förhindra terrorism, och det går inte att ta bort massövervakningen för det är så tätt sammankopplat med förhindrande av terrorism.
Kritiker av den slentrianmässiga massövervakningen stöter på det här problemet från andra hållet. Att förespråka brottsmisstanke, relevans eller rent av proportionalitet tolkas oftast som att man inte är intresserad av att fånga in terrorister. Narrativet är så hårt knutet till att övervakningen ska göra det jobbet, att samtalen om problemen inte går att föras.
Nu är massövervakning användbart för andra saker. Politisk dissidens kan spåras och kartläggas. Man kan zooma in på helt lagliga, men obekväma, personer. Man kan antagligen redan idag använda det till att följa och påverka opinion så man får politiska fördelar, det är bara en tidsfråga innan det blir vardag. (När möjligheter finns, tenderar de att användas.)
Fortfarande lider debatterna av att riskera framstå som en foliehatt, när ämnet är på tapeten. Eller som indikerat tidigare i texten – vara nån som inte tycker att kriminella ska sättas i fängelser. Ur ett politiskt perspektiv är det galenskap att förändra det som inte fungerar. Ur ett opinionsbildande perspektiv är det galenskap att kritisera det.
Politikerna bär en stor del av ansvaret som dragit poängerna så hårt, men vi bär även som medborgare ett stort ansvar som inte klarar av debatter som inte är polariserade: vi vill ha de enkla förklaringarna, det svarta och det vita. Och detta är ett globalt problem, inte bara något som vi har att tackla på hemmafronten.
Som kritiker av det som pågår känner jag ofta ett slags ansvar för att komma med en politisk lösning. Ett alternativ. Problemet är bara att det är just den reflexen, att framstå aktiv, att ”göra något”, som gjort att vi hamnat i den här situationen från första början. Vi trängs alla i det här inmålade hörnet.
Jag upplever det emellertid som viktigt att allmänheten en gång för alla förstår att massövervakningen inte fungerar mot det som vi drillats att förstå det som. Det var då, det var under debatterna. Idag lever vi med det, och kan se att det inte gör det jobb som det var sagt att det skulle göra. Förhindra terrorism.
Att ändra narrativet till “ensamma galningar” har säkert hjälpt till en del för att skingra fokuset på denna dissonans i samhället, men borde inte få göra det som jag ser det. Det blir inte mindre terrorism för att man väljer andra ord. Det får plötsligt inte vara okej att säga att det är svårt, eller rent av omöjligt, att hitta terrorister. Det är något vi inte borde gå med på.
När vi väl förstår att massövervakning inte gör jobbet vi övertalats att det är viktigt för, är det läge att ställa frågan vad det används för istället. Kanske är det en ända att börja nysta i, som kan leda nånvart.
Source