PKU-registret och samtiden

När nyheten dök upp om att PKU-registret skulle utredas för att öppnas upp för polisanvändning, så missade jag helt att det även öppnades upp för användning av försäkringsbolag. När jag läste en artikel om det, kunde jag inte för mitt liv begripa varför det ens inkluderades i en utredning. Jag trodde inte att kommersiellt intresse skulle vara meriterande för att ens övervägas få tillgång till ett forskningsregister.
Jag kan emellertid inte förutsätta att det handlar om kommersialitet. Jag vet faktiskt inte den riktiga anledningen bakom. Eftersom jag råkade stöta på nån artikel eller så, där Anders Ygeman (S) uttalade sig kring utredningen drog jag en fråga till honom på twitter. Som jag inte fått svar på.
Emma Bouvin tipsade mig om kommittédirektivet bakom utredningen, där just försäkringsbolagen nämns. Jag erkänner att jag inte riktigt kan utläsa anledningen till varför det finns med, men uppskattar verkligen att få feedback. Jag blev även tipsad om att det möjligen är Morgan Johansson som är pappa till utredningen.
Hela diskussionen om varför försäkringsbolag ens är med i utredningen består av spekulationer och gissningar. Visserligen inte helt från det blå, men ändå. “Det är väl bra att det utreds”, sa någon till och med, och det är väl aldrig principiellt fel att göra ordentligt grundarbete. Såklart.
Men jag erkänner att det ens utreds är för mig lika främmande som att segelsällskapet i Årsta skulle utredas för att få tillgång till PKU-registret. Jag skulle vilja veta varför. Direktivet hintar om nån EU-relaterad motivation, samt något om “second opinion” vid patientskador. Vad nu det betyder och innebär. Varför det kommit med i utredningen, är för mig fortfarande mest bara underlag för gissningar.
Jag passade på att ställa frågan till några försäkringsbolag, om de har någon insyn i detta. Det är ju rent av möjligt teoretiskt att de inte ens bedrivit lobby om detta, eftersom det inte finns någon “paper trail” att tillgå. Utan riktig information och transparens, så är det skitsvårt att ha en synpunkt över huvud taget om man har lite stolthet. Vem vill låta som en konspiratorisk dåre, liksom.
Jag får lov att nöja mig med att peta på omgivningen om att jag inte får svar. Det är emellertid jättesvårt att undvika gissningar och spekulationer även om det. Kanske handlar det om min personliga oförmåga att inhämta information, kolla källor osv. Kanske är det strategier kring kommunikation. Kanske lite av båda – och andra saker jag är för oinsatt för att ta hänsyn till.
Jag kan ha ställt frågan till helt fel person. Men jag hade i och för sig uppskattat om Ygeman informerat mig om vem jag borde fråga istället då – hade varit jätteenkelt kan man tycka. Det är en lite trist spaning att en seriöst, icke-konfrontativt ställd fråga inte får svar. Dels ur ett öppenhetsperspektiv, men berör även en nivå av samtidens behov av källkoll. Kanske är det till och med symptomatiskt för det ömsesidigt låga förtroende som existerar mellan politiker och väljare.

Source