När nyheten dök upp om att PKU-registret skulle utredas för att öppnas upp för polisanvändning, så missade jag helt att det även öppnades upp för användning av försäkringsbolag. När jag läste en artikel om det, kunde jag inte för mitt liv begripa varför det ens inkluderades i en utredning. Jag trodde inte att kommersiellt intresse skulle vara meriterande för att ens övervägas få tillgång till ett forskningsregister.
Vi är inmålade i ett ganska omöjligt politiskt hörn idag, när det gäller massövervakning. Trots att övervakningen i sig inte förhindrar terrordåd, finns det inga som har det politiska modet att riva upp de lagar som idag gör det möjligt att övervaka alla medborgare på olika sätt. För, om det händer något, om ett terrordåd genomförs efter ett sådant beslut, så blir det konsekvenser och man kan riskera få bära skulden.
Funderar på ordet naiv – något av ett favorit-skitord i diskussioner om övervakning. Enligt synomer.se är jag som är motsträvig till nedmontering av mänskliga rättigheter “barnslig, godtrogen, troskyldig, blåögd”. Till och med Stefan Löfvén anser att Sverige är “aningslös, omogen; enfaldig”.
Nu är alla människor “lättlurad, lättrogen, dum, korkad” i nån bemärkelse. Alltid. För ingen vet eller kan allt. Inte ens när de har pipeline rakt in i våra hjärtan och hjärnor via teknologin.
Att vara en nyttig idiot är något som jag upplever är en av de största riskerna med att delta i tyckonomin online. Å ena sidan är det en rättighet att tycka saker, å andra sidan kan det användas av andra i andra syften, eller rent av lite lagom richelieuskt användas mot en själv. Men man behöver såklart inte ens delta i tyckonomin, man kan vara lika mycket nyttig idiot när man är tyst.
Jag är, som många vet, engagerad i Piratpartiet. I en diskussion under ett inlägg på facebook som jag lagt upp för PP:s räkning, så uppstod en diskussion, om realitet och vision. Piratpartiet har en vision som går ut på att gränser i praktiken pensioneras, och att människor ska kunna röra sig fritt.
Ibland funderar jag på det där med att vi borde få nån slags “kompensation” för våra data. Nu menar jag inte 10 bitar data = 2 spänn, eller så, men nån slags värdering som i sig skapar respekt för datainsamling. Jag tänker mig att det exempelvis ska kunna gå att stämma företag och myndigheter för att sumpa mina data på olika sätt, genom exempelvis läckor eller dylikt.
En pseudonym vid namn Julia Caesar (JC) skrev om sin skräck över att ha blivit avmaskerad* av ett par journalister, som dykt upp vid hennes dörr och velat intervjua. Nu ska jag vara lite jobbig: jag tycker inte att det är konstigt att Julia Caesar är rädd för media. Aschbergs trolljägare och kvällspressens Flashbacksoutningar inte minst, har grundat för det. Jag är ledsen att behöva säga det. Många människor är rädda för media, och det är väldigt tacksamt att exploatera.
Det är verkligen jätteknepigt det där, med privatliv. Att önska förhålla sig privat är mer eller mindre ett tecken på att man är halvkriminell som minst. Lustig människa, även om nu de flesta förstår konceptet med en låst dörr till toaletten. Samhällsfacit är att man inte ska ha något att dölja, helt enkelt.
Därför är det utomordentligt märkligt att våra politiska representanter kan sitta och förhandla om handelsavtal i hemlighet. Varför är det viktigt att de ska få kringgå demokratiska spelregler som insyn och information, när vi som privatpersoner inte ska få ha den rätten?
PP antog för några år sedan politik om att sänka rösträttsåldern, att vara densamma som åldern för när man blir straffmyndig. Tanken är att om någon har skyldigheter så ska denne även ha rättigheter, som att exempelvis kunna påverka lagstiftning via politiska val.
Samira Motazedi är en författare från Iran, som 2012 dömdes till döden för äktenskapsbrott:
