Manga och migration

I många år höll jag stånd mot manga, japanska tecknade serier. Jag byggde upp en mental försvarsmur som höll den ute. Men när min son häromdagen bad mig titta på den animerade mangaserien Attack on Titan, då uppstod en spricka i muren. Jag vet inte om jag numera kan titulera mig manga-fan – jag har bara sett några avsnitt av en serie på YouTube – men jag gör inte motstånd längre. Jag är tvärtom välvillig och intresserad. Murar har förresten stor betydelse i handlingen i Attack on Titan. Murarna skyddar mänskligheten mot människoätande jättar.
Varför gjorde jag motstånd från början? Manga, och japansk populärkultur, kändes främmande. Det var inget jag växte upp med på 80-talet. Vi gillade samurajer och ninjor, så klart. Det fanns en serietidning som hette Samurai, som kom ut 1988-1992. En av serierna i tidningen, Ensamvargen, räknas tydligen som manga läser jag på Wikipedia. Men jag minns inte att jag eller någon av mina vänner använde eller ens kände till det ordet. Ensamvargen var heller inte tecknad i typisk mangastil.
Det var kanske jag som var omedveten och okunnig, men hur som helst så var manga inte ett stort fenomen på 80-talet. Den riktiga mangavågen sköljde över Sverige i början av 00-talet. Nu är japanska seriefigurer en del av i stort sett alla svenska barns vardag. Tänk bara på Pokémon.
Jag hade en fördom om att anime var fånigt och ytligt. Det kanske det är – om man jämför med Ingmar Bergman – men det var inte så fånigt och ytligt som jag trodde. Det fanns ett dramatiskt allvar i de avsnitten jag såg av Attack on Titan. Figurerna var uttrycksfulla och förmådde beröra. Jag förstår nu bättre varför manga, och de animerade serierna, anime, är så populära. Det är mer än en hype.
Mangafenomenet påminner mig om att kultur kan spridas utan migration. Det finns knappt några japaner i Sverige, men barn och ungdomar klär ut sig till japanska seriefigurer och kan ganska mycket om japanska seder och japanskt språk.
Därför blir det så märkligt när politiker talar om invandring och berikning/kulturspridning som om det vore samma sak. Vi kan berikas kulturellt utan invandring, som i fallet japansk kultur. Och samma sak gäller den amerikanska kulturen. Det bor väldigt få amerikaner här också. Vissa skulle inte beskriva mangavågen och amerikaniseringen som berikning, men ni förstår vad jag menar.
Samtidigt har vi en massinvandring från länder i Afrika och Mellanöstern med kulturer som inte är särskilt omtyckta i Sverige. Islamiska seder och högtider har till exempel haft noll spridning i Sverige utanför den egna muslimska gruppen. Islam är den religion som svenskar tycker minst om.
Fysisk närhet behöver inte betyda kulturell närhet. Vi kan påverkas mer av japaner på andra sidan jorden än av våra grannar från Somalia. Många svenskar bor i samma hus som somalier utan att lära sig ett ord somaliska. Däremot kan många svenska barn, som aldrig har sett en verklig japan, flera japanska ord.
Den tekniska utvecklingen har gjort att vi inte behöver flytta på människor för att utbyta kunskap, idéer, konst och underhållning. Det här är egentligen självklarheter. Men jag frustreras av att politiker fortsätter att prata om kulturspridning och migration som om det vore samma sak.

Source