Folkutbytet för länge sedan

Folkutbyte är ett kontroversiellt ord idag. Utanför etablissemangsmedierna stöter man på kritiker av dagens invandringspolitik som menar att vi i vår tid upplever ett folkutbyte, det vill säga att ”gammelsvenskarna” blir färre och så småningom kommer att bytas ut mot ”nysvenskarna”. Jag tänker inte diskutera denna uppfattning här, utan tänkte i stället passa på att säga något om ett folkutbyte som skett långt tidigare i vår historia.
De indoeuropeiska språken talas i dag av cirka 3 miljarder modersmålstalare, vilket gör den till den största språkfamiljen. I familjen ingår germanska språk som svenska, tyska och engelska, romanska språk som spanska och italienska, indoiranska språk som persiska och hindi – och många, många fler. Hur kommer det sig av vi svenskar i norra Europa talar ett språk som är besläktat med hindi och persiska på andra sidan jordklotet?
Den indoeuropeiska språkfamiljen upptäcktes år 1786 William Jones, engelsk domare och amatörlingvist i Indien. När han studerade gamla indiska språket sanskrit såg han att det hade många likheter med grekiska och latin.
Språkforskarna drog sedan slutsatsen att alla de indoeuropeiska språken har utvecklats ur ett enda gemensamt urspråk. Hur spreds dessa språk? Vissa forskare i modern tid har trott att det rört sig om så kallad ”kulturell diffusion”, alltså ett fenomen motsvarande amerikaniseringen av Sverige. Vi tar till oss livsstil och värderingar från folk långt borta utan att de behöver flytta hit. Väldigt få amerikaner bor i Sverige jämfört med antalet araber, ändå är i stort sätt alla svenskar mycket mer påverkade av amerikansk än arabisk kultur.
Utvecklingen av DNA-tekniken har dock gjort att man nu tror sig kunna bevisa att det faktiskt har rört sig om stora folkförflyttningar, alltså massinvandring. Det fanns inte bara ett urspråk som spreds genom att andra kopierade det, ungefär som engelskan sprids idag. Det fanns ett urfolk också, urindoeuropéerna, som talade detta språk. Och detta folk spred sig i stora skaror – nio av tio var män – västerut mot Europa och österut mot Indien. Det folkutbyte som ägde rum i Europa torde inte heller ha gått fredligt till. Erövrarna slog ihjäl männen och tog kvinnorna.
Indoeuropéernas hemland låg förmodligen på stäppen norr Svarta havet och utvandringen, eller erövringstågen, ska ha börjat för ungefär 5000 år sedan. Man tror att två saker gjorde att det gick så lätt för indoeuropéerna att lägga under sig andra folk och länder: hästen och hjulet. De kom till Skandinavien omkring 2900-2800 f. Kr. Denna tid kallas också ”de krossade skallarnas tid” för att man hittar många krossade skallar och spår efter massakrer. Den kultur som nu uppstår kallas ofta stridsyxekulturen eftersom den båtformade stridsyxan blir maktsymbolen framför andra. Det var vanligt att männen begravdes med en sådan stridsyxa.
Det måste ha varit en hemskt upplevelse för de som levde i Skandinavien då. Här kom stora skaror av unga män framstormande på hästar och vagnar, svingande yxor. Man kommer osökt att tänka på den stridbare åskguden Tor som kommer farande på sin vagn med hammaren i högsta hugg. Åska betyder ju ”asens åkning”. Och asarna kom, om man får tro Snorre, från trakterna kring Svarta havet. Det är detta nya folk som utgör förfäderna till merparten av dagens svenskar och deras språk utvecklas till vår svenska.
(Men Tors hammare Mjölner var ju en hammare, ingen yxa? Nej, stridsyxefolkets båtformiga yxor var formade som en yxa i ena änden och en hammare i den andra.)
När vi är framme vid ungefär 1500 f. Kr. så har befolkningen blivit utbytt och vi går in i den glänsande bronsåldern. I Indien nedtecknas nu Rigveda-hymnerna på språket sanskrit. De flesta hymnerna tillägnas Indra, åskans gud som färdas över himlen i en gyllne vagn och slungar blixtar mot fienden. Ordet ”veda” betyder kunskap och är släkt med vårt ”veta”.
En bra introduktion till denna period i historien är kapitlet ”De krossade skallarnas tid” i det första bandet av Herman Lindqvists Historien om Sverige. När den boken kom ut 1992 hade man inte kommit lika långt inom DNA-forskningen så därför framställs teorin om ”kulturell diffusion” som sannolikare än invasions- och folkutbytesteorin.

Source