I den tredje säsongen av Netflix teveserie Stranger Things går mycket av mystiken förlorad. Det känns som om serien går från att vara en pastisch av 80-talsfilmer till att bli en knasig parodi. Men den är fortfarande okej underhållning, särskilt för oss 80-talsnostalgiker.
Den första säsongen, som släpptes 2016 utspelades under julen, den andra säsongen under halloween och den tredje under den amerikanska nationaldagen den 4 juli. Det har hunnit bli 1985 i den lilla staden Hawkins i Indiana och ett nytt köpcentrum har öppnat: Starcourt Mall.
Hjärtat i serien är en kvartett av pojkar, Mike (Finns Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin) och Will (Noah Schnapp). De gör något som många pojkar – och inte så många tjejer – gjorde på den tiden: spelar rollspel. Det populäraste rollspelet var förstås Dungeons & Dragons. Det ser ut som i den där scenen i Steven Spielbergs film E.T. när Elliot och hans vänner sitter i en källare och spelar. E.T. är en av de filmer som inspirerat Stranger Things.
Ett rollspel går till så att var och en skapar ett alter-ego, till exempel en krigare, en trollkarl eller en tjuv. Sedan ger man sig ut på äventyr för att utforska tunnlar och ruiner, slåss mot monster och upptäcka skatter. Äventyret leds av en spelledare som kallas Dungeon Master (DM). I korthet: man sitter runt ett bord, berättar en berättelser, slår tärningar, käkar chips och dricker cola.
I slutet av säsong två hade pojkarna utvecklats till nervösa högstadieungdomar som dansade tryckare på skolbalen och i säsong tre har de blivit mer intresserade av tjejer än av D&D. Men inte Will – han vill hålla kvar kompisarna i källaren och att allt ska fortsätta vara som förr då han var trollkarlen Will The Wise.
I stället för mystik har vi fått mer politisk korrekthet. Få saker har förmågan att ”avförtrolla” berättelser som politisk korrekthet. Säsongens nya hjältinna Robin visar sig så klart vara gay och ointresserad av den populäre killen. Det är trots allt 2000-tal och inte 80-tal.
Samtiden gör sig också påmind i stadens korrupte, egotrippade borgmästare Larry Kline som har skumraskaffärer med ryssarna. Det är uppenbart att Kline är ämnad att likna Donald Trump – han är till och med något orange – även om skådespelaren Carry Elwes förnekar det. Den amerikanska vänstern är kan ju inte släppa sin fantasi om att Trump är i lag med ryssarna. I serien kallas de ryska skurkarna ”onda ryssar” som man känner igen på deras blonda hår. Hade det rört sig muslimska terrorister med Mellanösternbakgrund hade ett motsvarande språk förstås varit otänkbart. Det är alltid riskfritt att slå på vita män.
Pk-markörerna i Strange Things är kanske ett sätt att lugna de misstänksamma – att så att säga övertyga dem om att det bara är en harmlös nostalgitripp utan reaktionära politiska konnotationer. Bröderna Duffer som skapat teveserien har, utåt åtminstone, typiska politiskt korrekta åsikter. Men bra konst kan uttrycka något djupare än åsikter. En känslig konstnär, poet eller filmskapare kan uttrycka känslor och tankar som finns i det undermedvetna, sitt eget och hela samtidens, och skapa sådant som han eller hon kanske inte ens själv förstår till fullo. Det finns i denna teveserie mer än bara en ytlig nostalgi för åttiotalets kläder, musik och prylar. Man kan också uppleva en nostalgisk längtan efter en förlorad trygghet och ett mer traditionellt amerikanskt Amerika, symboliserat av småstaden Hawkins. Och det som orsaker förstörelsen är att gränserna bryter ihop och hål öppnas mot den okända, farliga dimensionen, så att monstren kan ta sig in.
Den franske litteraturforskaren Roland Barthes förkunnande ju redan 1968 ”Författarens död”. Författaren stod i vägen för förståelsen av verket. Ju mer man visste om författaren, desto mindre blev verket. Och det gäller förstås även om filmskaparen och hans film. Det är svårt att, oavsett skaparnas medvetna avsikter, inte tänka på vår tids stora fråga, och stora oro, nämligen hur inte bara Amerika utan hela västvärlden håller på att förvandlas av gränsernas upplösning och massinvandringen från tredje världen. Ingen vet hur denna förvandling kommer att sluta.
I Stranger Things är det övermodiga vetenskapsmän på Hawkinslaboratoriet som genom sina experiment har öppnat ett hål eller en port mot den upp-och-nedvända världen. De kan inte stänga hålet, men försöker förgäves hindra det från att växa. Varelserna från den andra dimensionen tar sig in genom tunnlar under jorden. I vår verkliga värld är det politikerna som öppnat ”hålet” gränsen och som tappat kontrollen. De klarar inte av att täppa till hålet och det fortsätter växa. Migranterna från tredje världen är självklart inga monster, utan människor. Men monstren i teveserien kan sägas symbolisera den oro människor i väst känner för massinvandringen. De öppna gränserna, ”hålet”, lämnar oss skyddslösa, och ingen förstår egentligen vad som pågår.
Trumps valseger kan förstås mot bakgrund av denna oro. Mot gränsernas upplösning ställde Trump Muren med stort M. Trumprörelsen färgades, liksom teveserien Stranger Things, av nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många tänkte på. Trump vann valet och Stranger Things blev en succé.
Huvudfienden i säsong tre är The Mindflayer, ett tentakelmonster från den andra dimensionen som tar över människor och gör dem till viljelösa redskap. Man skulle kunna tolka monstret som en metafor för hur den politiska korrektheten som tar bort vår individualitet och gör oss alla lika. För inte så länge sedan dök det upp ett meme som beskrev detta fenomen, den så kallade NPC-memen. I memerna jämförs pk-isterna med NPC:er. I rollspel som Dungeons & Dragons, och även i datorspel, kallas de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av spelledaren eller datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er, ”non-player characters”.
När man jämför pk-ister med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till. En av mina favoritmemer i den här kategorin är den där en massa av streckgubbar, alla exakt likadana, klagar över att NPC-memen är ”avhumaniserande” och säger med en röst: ”Vi är alla unika och speciella”.
Konst är för det mesta mångtydig och även om en konstskapare offentligt uttrycker vissa åsikter, så betyder det inte att vi andra inte kan få ut någonting av verket. Konstnären äger inte tolkningen. I vissa fall vet man inte heller om de offentligt uttryckta åsikterna verkligen kommer från hjärtat eller bara är något han eller hon säger för att passa in i underhållningsindustrin. Bröderna Duffer må har strösslat Stranger Things med pk-markörer, men det hindrar inte att seriens monster, The Mindflayer, för oss som har de glasögonen på, kan tjäna som symbol för hur skrämmande det är när den politiska korrektheten utplånar människors individualitet.