I en tidigare krönika skrev jag om min förfader karolinen Jon Hansson Råbock, en jämtländsk dragon som deltog i Karl XII:s andra fälttåg mot Norge hösten 1718. Dessa karoliner är kända under namnet ”Armfeldts karoliner” efter generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt som ledde invasionsarmén. Den mest kända händelsen under detta olyckliga fälttåg är den så kallade ”dödsmarschen” då den svenska armén, efter kungens död vid Fredrikstens fästning den 30 november, ska tåga tillbaka till Sverige. På nyåret går man över Tydalsfjällen i Trøndelag. Det blir storm och mer än fyra tusen karoliner fryser ihjäl på fjället.
Jon Hansson Råbock undkom detta öde då han tillfångatagits av norrmän den 8 oktober. Den 3 september 1719 kom han hem från fångenskapen och tjänade åter som dragon. Den 3 mars 1720 deltog han i mönstringen på Frösö kungsgård under generalmajoren Reinhold Henrik Horn. Råbocken ingick i regementets första kompani, Livkompaniet, som hade till uppgift att skydda regementschefen.
Han levde länge – han dog av andtäppa 1 augusti 1768, och fick fem barn. Han var kyrkovaktare vid Frösö kyrka i elva års tid och känd som ”en mycket god kristen, ärlig och redelig samt trofast man”. Hans far, Hans Jonsson Råbock, född i Mattmar i juli 1664, var den förste som bar namnet Råbock: det fick han när han blev dragon för Tångeråsens by i Offerdal.
För att bättre förstå Råbockens öde mejlade jag Anders Hansson vid Jamtli-museet. Hansson har skrivit en bok om Armfeldts karoliner och är nog den idag som kan mest om om fälttåget. Jag frågade om det hände något särskilt den 8 oktober och han svarade:
Intressant historia. 8 oktober var hela armén förlagd i trakterna kring Levanger. Om Jon Råbock blev tillfångatagen mellan gränsen och Stene det datumet kan ha ingått i en mindre styrka som antingen varit på väg till eller från Duved med post eller något meddelande. Alternativet är att de var ute på provianteringsrunda. Det var inga särskilda drabbningar eller så just vid den här tiden men däremot pågick ständigt försök att försvåra för svenskarna att skicka meddelanden till Duved eller att störa proviantering. Det finns en hel del historier om sådana mindre drabbningar, en del dramatiska och en del som bara var att soldater blev överrumplade och togs till fånga. Skulle gissa att det var det som hände.
Stene var en norsk skans som intogs av svenskarna den 1 september. Vad var syftet med Karl XII:s fälttåg mot Norge? I sin historia skriver Grimberg:
Karls syfte med fälttåget var nog icke att erövra Norge i dess helhet för att behålla det utan blott att tvinga Danmark till fred och framflytta sitt rikes gräns mot Glommen.
Kungen ville alltså omskapa förhållandena till Sveriges fördel, så att vi skulle få en förmånligare fred. I planen ingick ett dubbelt anfall: kungen skulle med huvudarmén rycka in i södra Norge medan en mindre avdelning under Carl Gustaf Armfeldts befäl från Jämtland skulle gå in i Tröndelagen. Tåget började i mitten av augusti 1718 sedan hären samlats i Duved.
Skönlitterära skildringar kan hjälpa oss att leva oss in historiska skeenden. Därför läste jag den historiska ungdomsromanen Bångens pojkar av Per Nilsson-Tannér från 1936, illustrerad av Gunnar Lindvall. Romanen om Armfeldts fälttåg var förmodligen hans mest sålda bok. Jag läste den nya omarbetade upplagan från 1943.
Berättelsen börjar i Offerdal i Jämtland en julidag 1718 då en av kungens kurir kommer störtande på en löddrig häst. Kuriren lämnar över en skrivelse till prosten som ska läsas upp i kyrkan dagen efter. Den innehåller en order från kung Karl om att alla rotar ska fyllas. Sex man utrustas, bland dem kusinerna Erik och Olof Bång, för att dra ut med Armfeldt i syfte att erövra Trondheim. Eriks mor är norska – född i Selbu.
Den påhittade Erik Bång och den verklige Jon Hansson Råbock är ganska lika varandra. Det är fyra års åldersskillnad mellan dem – Erik föddes 1698, Jon 1694. Jon blev soldat 1715 när han var 21 år gammal, Erik var 20 år gammal. Inför sitt fälttåg mot Norge hade Karl XII samlat ihop en här på 60 000 man och ”det var ingalunda”, skriver Grimberg i sin historia, ”såsom en del äldre historici påstått, en hoprafsad samling av till stor del pojkar och gubbar, utan nästan genomgående folk i sin ålders blomma”.
Eriks mor är norska, det är Jons också, född i Snåsa. Erik är född i Offerdal, det är Jon också även om han skulle leva större delen av sitt liv på Frösön. Så här låter ordväxlingen mellan Erik och hans norskfödda mor Berit i romanen. Kanske växlades liknande ord mellan Jon och hans mor Kerstin?
– Det blir så, att jag måste i väg, mor! sade Erik. Vi blir sex härifrån socknen… och tjugofyra hästar skall de ta ut… hur de nu skall finna så många. Jag har hört sägas att jag bara skall bli trossdräng… för jag är inte övad, och nu tör man inte ha tid att… I början på nästa månad drar vi mot fienden…
– Fienden! utropade Berit och reste sig. Vet du, vad du säger nu, Erik?
– Det är krig…
– Det är krig, ja, men sådant krig blir det inte, att norrmännen blir dina fiender, Erik! Du har tjocka släkten där ute… Morbror Leif har fyra pojkar i din ålder… och kan du räkna dem som fiender?
– Inte skall du tro, att jag drar iväg att slåss med släkten. För resten: i krig finns det ingen släktskap. Jag har aldrig sett Leifs pojkar och de aldrig mig, så det kommer på ett ut…
Illustrationen nedan visar hur bondpojkarna i Offerdal drar ut i kriget. Så kunde det ha sett ut när Råbocken vinkade adjö till mor och far:
År 1718 hade Jämtland inte varit svenskt så länge och jämtarna sågs fortfarande som opålitliga. En anledning till att det inte gick så bra för Armfeldt var att norrmännen hade gott om kontakter på den jämtska sidan. Grimberg skriver:
Det svenska krigsföretaget blev icke den överraskning det var ämnat att bli, ty norrmännen hade ett välskött spionväsen, vilket i hög grad underlättades därigenom, att inbyggarne på ömse sidor om gränsfjällen till stor del voro befryndade med varandra.
Efter ett tag ute i kriget förändras Erik Bång:
Nu fanns inte mycket kvar av bondsonen från Offerdal. Han var bliven en soldat från hjässan till fotsulan.
Han tänker på sin käresta Anna i Kjells och oroar sig för hur det ska gå om ryssen går in i Sverige nu när landet är dåligt försvarat:
Han började stålsättas och tänkte nästan aldrig på morbror i Selbu, men kunde ibland ligga klarvaken och undra, hur Anna i Kjells hade det. Det var väl aldrig sant, som det var sagt, att ryssen hade landstigit i Stockholm? Nu fanns det inga försvarare hemma i Sverige. Hur skulle det gå, om ryssarna började sprida sig i hopar över bygderna? Ryska soldater! Tvi! Ryska soldater i Offerdal…! Erik hade hört gamla bussar berätta om ryssen, och han ville inte höra mer. Ryska soldater brukade bete sig som djur, och de historier, Erik hört om kvinnor, som råkat i klorna på dylika sällar, gjorde honom hatfull. Kom ryssen till Jämtland… ja, då var det nummer 15 Bång, som vände om för att slåss på det hållet i stället.
Karolinernas återtåg skildras i kapitlet ”Fasornas fjäll”:
De hade ingenting att säga, de gingo tigande vidare. Snön piskade som sand mot deras stela ansikten, kläderna voro ishöljda, fötterna bedövade, fingrarna svidande. De sågo ingenting; befunno sig ibland i ett sällskap av andra stapplande, halvdöda män. I nästa stund voro de ensamma igen med natten. Här höll ingen samman mer, här gällde det att gå… bara gå mot natten.
[…]
Det blev morgon. En grå, dyster dager trängde genom snödrevet. Det var fruktansvärda ting de sågo. Deras väg kantades av fallna. Överallt lågo hopkrupna, stelfrusna soldater, en del redan döda, andra med svagt flämtande livslåga. Några kröpo på alla fyra, vrålande som djur, andra sutto småpratande och leende, bragta till vansinne av all ångest och alla plågor. Här och var stodo karlar med stela ögon frusna till döds. Hästarna kommo ibland jagande genom snöyran… herrelösa, vettskrämda hästar.
De som överlevde kom stapplande och krypande till Handöl. Här restes en minnessten år 1910. Som jag påpekat flera gånger förut så behöver vi berättelser som lär ungdomar svensk historia. De här gamla romanerna är bra, men språket är för krävande och ålderdomligt. Vill man nå unga är det snarare datorspel man ska satsa på.