Romarriket i Koranen

Idag är det den 29 maj, dagen då Konstantinopel föll år 1453. Det bysantinska rikets huvudstad intogs av turksultanen Mehmet II, vilket innebar rikets slutgiltiga undergång. Mehmet fick namnet ”Erövraren” och gjorde Konstantinopel till huvudstad i sitt islamiska imperium.
Det som vi kallar det bysantinska riket kallades av dess invånare för Rom. Och de kallade följaktligen sig själva romare.
Detta rike nämns faktiskt i Koranen en gång – i inledningen till kapitel trettio. Kapitlet eller suran bär titeln ”Romarna”, eller ”Ar-Rûm” på arabiska. I K. V. Zetterstéens svenska koranöversättning från 1917 heter kapitlet ”Grekerna” och i Knut Bernströms översättning från 1998 heter det ”Bysantinerna”. Den senare titeln är anakronistisk eftersom Koranen tillkom på 600-talet och termen ”bysantinska riket” inte myntades förrän år 1557 av den tyske historikern Hieronymus Wolf.
Innan kejsar Konstantin grundade Konstantinopel år 330 – han kallade staden ”Nova Roma”, det nya Rom, så låg där en stad vid namn Byzantion. Därifrån kommer namnet Bysans. Det officiella språket i detta rike var latin fram tills år 610 då kejsar Herakleios, som regerade mellan åren 610 och 641 ersatte det med grekiska.
Herakleios, som föddes omkring år 575 och dog år 641, levde alltså under samma period som Koranen tillkom och den arabiske profeten Muhammed ska ha verkat. Muhammed enade araberna under en ny religion och manade dem till jihad eller heligt krig för att utbreda hans makt. De två stora rikena som då omgärdade Arabien, Bysans i väster och Persien i öster, var utmattade av krig. Det senaste kriget hade varat mellan 602 och 628. Det var efter detta krig som det nya hotet uppenbarade sig från öknen i söder. Ingen av dem hade förväntat sig en arabisk invasion under Muhammeds svarta flagga och stridsropet Allahu akbar.
När Koranen nämner romarna så handlar det om en händelse i detta krig mellan bysantinare och perser, ett krig som alltså banade väg för islams expansion. Det var detta krig som gjorde det möjligt för islam att gå från en liten arabisk sekt till att bli en världsmakt som påverkar oss än idag.
Perserna hade slagit bysantinarna i slaget vid Antiokia i Syrien år 613. Detta gjorde muslimerna i Mecka nedstämda eftersom de förväntade sig stöd från Bysans i konflikten med de hedniska meckanerna, vilka i sin tur förväntade stöd från perserna.
Man kan jämföra detta med hur araberna före islam var uppdelade i propersiska och probysantinska läger med varsin variant av kristendomen. Ghassaniderna styrde ett arabiskt kungadöme i Hijaz och en del av Syrien från omkring 100 till 637. De var kristna och vasaller under Bysans. Så fanns mellan 300 och 602 det lakhimidiska arabiska kungadömet med säte i al-Hira i södra Irak. Lakhmiderna var nestorianska kristna och vasaller under perserriket.
När de hedniska araberna i Mecka – de som höll fast vid den gamla polyteistiska religionen – hörde nyheten om persernas seger vid Antiokia gladde de sig. De såg det som ett tecken på att de gudomliga makterna inte favoriserade den monoteism som de uppfattade att både de kristna och Muhammed förkunnade. Efter slaget fortsatte persernas krigslycka. De erövrade Damaskus, sedan Jerusalem där de förstörde Den heliga gravens kyrka och tog Kristi kors som byte. År 616 inlemmades Egypten i perserriket.
I koranversen där det bysantinska riket nämns lovar Gud muslimerna att bysantinerna visserligen har förlorat, men att de ska återkomma och segra över perserna ”inom några år”. I Zetterstéens översättning från 1917 lyder versen så här:
”Grekerna äro besegrade i det närmaste landet, men efter segern över dem skola de segra inom några år. Gud tillhör makten först och sist, och på den dagen skola de rättrogna glädjas.”
I sina kommentarer skriver Zetterstéen: ”Syftar på ett nederlag, som bysantinarne lidit i striden mot perserna, och då de förra voro kristna, intresserade sig Muhammed mer för dem än för deras hedniska fiender.”
Knut Bernström har som sagt kallat kapitlet ”Bysantinerna”. Här är hans översättning – orden inom klamrarna har han satt dit för att förtydliga:
”Bysantinarna är slagna; [de har besegrats] i ett närbeläget land, men efter detta nederlag skall de åter segra inom några få år. Avgörandet ligger hos Gud – så har det [alltid] varit och så skall det förbli.”
I Bernströms koranöversättning kommenteras versen så här:
”De här nämnda segrarna och nederlagen hänför sig till de sista faserna av den sekellånga kampen mellan det bysantinska (östromerska) riket och det persiska imperiet. I början av 600-talet erövrade perserna delar av Syrien och Anatolien, ’ett närbeläget land’, dvs. nära det bysantinska väldets hjärta; år 613 föll Damaskus och året därpå Jerusalem. Egypten erövrades 615-616 och samtidigt belägrades själva huvudstaden Konstantinopel. Vid tiden för denna suras uppenbarelse – omkring sju år före hidjrah (615 eller 616 enligt kristen tideräkning) – tycktes det östromerska rikets undergång vara nära. Hos den lilla skaran av muslimer kring profeten väckte underrättelserna om bysantinernas motgångar förstämning – som kristna dyrkade ju också de den Ende Guden. Det hedniska Quraysh, å andra sidan, tog parti för perserna, som de trodde skulle bistå dem i deras kamp mot de monoteistiska lärorna. När Muhammed tillkännagav Koran-verserna ovan med dess förutsägelse om en bysantinsk seger ’inom några få år’, mottogs profetian med hån och löje av Quryash. Ordet bidh (vanligen översatt med ’några få’) betecknar ett antal av minst tre, högst nio, och det skulle visa sig att en för Öst-Rom gynnsam vändning inträffade 622, sex till sju år efter Koranens förutsägelse. Kejsar Heraclius lyckades då besegra perserna vid Issos söder om bergskedjan Taurus och kunde något senare driva ut dem ur hela Mindre Asien. Två år därefter förde han över kriget på persiskt område och tvingade fienden på defensiven, och i början av december 626 slog han de persiska härarna i grunden.”
Koranen fick rätt, kejsar Herakleios lyckades återerövra de förlorade områdena och invadera Persien. Han gjorde ett triumfartat intåg i Jerusalem och återbördade Kristi kors. Detta har av muslimerna setts som ett bevis för att Koranen är gudomlig.
Men trots att de hedniska araberna upplevde att muslimerna stod på samma sida som bysantinerna på grund av likheten mellan Muhammeds religion och kristendomen, så finns där redan under Muhammeds livstid en fientlighet mellan muslimerna och Bysans. I Koranen har ju Gud uppenbarat den fullkomliga religionen som ska segra över alla andra religioner.
Fientligheten mellan muslimerna och Bysans, som efter åtta hundra år ledde till Konstantinopels fall den 29 maj 1453, fanns alltså där redan från början. Det första slaget mellan bysantinare och muslimer ägde rum vid Mutah år 629. Muhammed ska ha dött år 632.
Bild: Slaget vid Nineve år 627. Fresk av Piero della Francesca ca 1452

Source