De flesta moderna svenskar känner till irländska Saint Patricks Day, men hur många har hört talas om svenska Sankt Eriks dag? Inte många, skulle jag tro. Och det är synd för Sankt Erik, eller Erik den helige, har haft stor betydelse i vår historia. Han var den ende svenske kung som kallades landsfader, pater patriae, före Gustaf Vasa.
Den största helgondagen i Sverige under katolsk tid var Eriksdagen den 18 maj. Erik blev martyr i Uppsala, som då hette Östra Aros, år 1160. Legenden berättar att han under en mässa fick bud om att danskarna var på väg, men han ville bli lämnad i fred tills mässan var slut. När det var dags gjorde han korstecknet, väpnade sig och kom ut med sina män.
Där blev han besegrad och halshuggen. På platsen där han dödades sprang en källa fram, S:t Eriks källa. Och en blind kvinna fick synen tillbaka av att röra vid hans blod. Eriks ben förvaras i ett relikskrin i Uppsala Domkyrka. Det nuvarande skrinet är beställt av Gustaf Vasas son, Johan III.
Här är en vers i svensk översättning ur Eriksofficiet från 1300-talet:
Främst måste Uppsala sjunga hans pris
i högtidens stunder,
staden som äger hans grav
och förhärligats genom hans under.
Erik kom att bli Sveriges särskilda skyddshelgon, en som svenskar kunde åkalla i krig och i nöd. I slaget vid Brunkeberg 1471, där Sten Sture den äldre stod mot danskarna, uppenbarade sig ett brinnande svärd i skyn. Det var Eriks svärd, sade man. Svenskarna fick mod och vann.
Erik sågs som en rättfärdig kung, rex iustus, och en förebild för alla svenska kungar som kom efter honom. Han blev en representant för den svenska kungamakten som sådan, ja, en odödlig och evig kung, rex perpetuus. De levande kungarna bara förvaltade makten för hans räkning. Erik nämndes i de eder som folk och kung svor till varandra när en ny kung besteg tronen. Kungen svor sin ed med handen på Eriks reliker. När riddare dubbades avgav de sina löften till Erik.
Svenskarna såg honom också som den store lagstiftaren: Sankte Erik konungs lag. Upproriska och missnöjda svenskar åberopade Eriks rättfärdiga styre när man menade att den sittande makten avvikit från idealet. Man tänkte sig hans lag som den gamla goda rätten. Under Kalmarunionens strider mellan det svenska partiet och unionspartiet lät svenskarna pryda sigill, mynt och vapen med Eriks bild. Det betydde att man inte erkände kungen i Köpenhamn. Engelbrektsupprorets ledare hänvisade till att de ville ha tillbaka de rättigheter de ansåg att svenska bönder hade haft under S:t Eriks tid.
I Olaus Petris predikan vid Gustaf Vasas kröning nämner han både S:t Olof och S:t Erik som förebilder som den nye kungen bör efterlikna. Gustaf Vasa lovade också att regera efter Eriks föredöme. På 1520-talet var Eriksdagen den 18 maj Gustafs favorittillfälle att tala till folket. Han såg förmodligen ett symbolvärde i stå på kungshögarna i Gamla Uppsala och tala i skuggan av rikspatronen och idealkungen. Dessutom kom det folk från hela Sverige till Uppsala på den dagen.
Eriksdagen var också en viktig märkesdag i kalendern, och pryddes på runstavarna med ett krönt huvud och ett sädesax. Det gamla talesättet ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka” betyder att om höstrågen hade gått ax till Eriksmässan så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olofsmässan den 29 juli. Sankt Olof, som också vördades i Sverige, var kung av Norge 1015-1028 och är det landets nationalhelgon.
I legenden kan vi läsa om att Erik var en from kristen som bar tageltröja och badade i iskallt vatten för att hålla sina lustar i styr. Han var älskad av sitt folk, byggde kyrkor, stiftade goda lagar och upprätthåll dem. Tillsammans med biskop Henrik for han på korståg till Finland. Hur mycket av detta som är sant är svårt att veta.
Man blir inte klokare av att läsa Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, men han berättar bra. Kung Eriks död skildras ganska romantiskt. När mässan var sjungen, gick Erik ut och mötte sina fiender. En av danskarna höjde sitt breda svärd över hans nacke. Men den hjälplöse kungen blev inte rädd, han blev lycklig:
“Hans ansikte, som förut varit blekt, övergöts av en stark rodnad som inför den högsta lycka. ‘Mer än jorden och den sol, som nyss rann upp’, sade han halvviskande och kysste korset på radbandet, ‘älskar jag något långt borta, som jag ännu aldrig har fått se med mina ögon eller röra vid med mina händer. Och för den kärleken är det mig en ära och en himmelsstund att få dö.’”
Erik brukar avbildas som en ung, skägglös man. Svärdet är hans attribut. Han står vakt vid porten till Domkyrkan. Heidenstam berättar om hur han rider fram med sina kämpar, som sjöng psalmer:
“På hans ljuslockiga huvud satt en blå mössa, omsluten av en gyllene pannring med platta stenar, och hans blå mantel hängde ned över svärdet. Framför honom bars en korsfana, som han stritt under i Finland, och den ville han nu hänga upp i sin kyrka vid Uppsala högar.”
Och så berättar Heidenstam om undren, och hur Erik efter sin död fortsatte att välsigna landet:
“Svärdet föll, och där hans huvud rullade på marken, upprann en klar källa. Munkar och andra fromma män upplyfte hans kropp, och blinda, som vidrörde den, återfingo sin syn. Hans korsfana blev sedan förvarad som Sveriges heligaste baner, och hans dödsdag i maj, då kornet går i ax och enbusken blommar, firades i minsta kyrka. Hans ben buros kring åkrarna till god årsväxt liksom fordom Frejs beläte, och ännu ligga de i ett silverskrin i Uppsala domkyrka.”
Heidenstam nämner här hur helgonkungen Erik fått ta över fruktbarhetsguden Frejs roll. Frej ska ha haft binamnet Erik som betyder ”den allsmäktige”, vilket torde ha gjort det lättare för svearna att blanda ihop de två figurerna. Den hedniska kulten fortsatte alltså under kristen förklädnad, menar vissa forskare. På samma sätt ska Olof den helige vara arvtagare till åskguden Tor. Frej ska liksom Erik ha varit lagstiftare och Erik blev martyr i den stad där det stora hednatemplet stått. Liksom man under hednisk tid fört Frejs bild kring åkrarna för att få god skörd, så bar man under kristen tid runt Eriks reliker och fana för att välsigna jorden.
I boken Erik den helige – landsfader eller beläte? (2012) har historikern Henrik Ågren undersökt hur bilden av Erik den helige förändrades med reformationen. Ågren visar att S:t Erik fortsatte att vördas som fosterländsk symbol och idealkung även efter att protestantismen blivit statsreligion i slutet av 1500-talet. Reformatorn Olaus Petri hade bara gott att säga om Erik.
Hur kan man fira Eriksdagen i vår tid? Ett sätt är teater, att berätta hans legend i dramats form. En vacker majdag lämpar sig väl för utomhusteater. Det vore också ett sätt att återknyta till medeltiden. För liksom det antika dramat uppstod ur Dionysuskulten, så uppstod ett slags drama även ur medeltidens helgonfester där legenderna fick liv av skådespelare. Dessa ”mirakler”, som de kallades, framfördes av kyrkan, men också av gillen och hantverksskrån.
Teater kan vara ett roligt sätt att lära sig saker. I en skolförordning från 1575 sägs att eleverna bör ”öva sig med spelande uti comedier och tragedier både på latin och svenska, på det att de, som spela, och de, som skåda, måga taga sig därav undervisning och rättelse.”
Vi är en krets i Uppsala som har trevligt tillsammans och lär varandra om svensk historia och svenska traditioner. Idag kommer vi att besöka S:t Eriks reliker i Domkyrkan. Om du vill vara med på detta eller kommande event, så kan du kontakta mig via Facebook eller Twitter.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)
Source