Valborgsmässoafton och nationell gemenskap

Sången vid Gunillaklockan år 2014
Idag är det sista april och valborgsmässoafton. Många säger bara valborg, men valborgsdagen infaller egentligen dagen därpå på första maj. Första maj är alltså valborgsdagen, Valborgs dag eller valborgsmässa, medan sista april är valborgsmässoafton, alltså aftonen före valborgsdagen. På samma sätt som julafton är aftonen före juldagen, som ju också kallades kristmässa.
Varifrån kommer namnet? Walpurgis var ett engelskt helgon som levde på 700-talet. Enligt legenden var hon dotter till kung Rickard. Hon reste omkring år 728 till Tyskland där hon blev abbedissa i klostret Heidenheim som hennes bröder anlagt i staden Württemberg.
Första maj fick hennes namn eftersom det var den dag då hon blev förklarad för helgon, och också den dag då hennes reliker, år 871, fördes från Hildesheim till Eichstädt. Denna händelse sammanföll med en gammal hednisk vår- och fruktbarhetsfest där man antände eldar och välkomnade solen. Hennes dödsdag den 25 februari är hennes egentliga helgondag, eller ”himmelska födelsedag” som man säger. Numera finns hennes reliker i Sankt Peterskyrkan i München.
Kulten av Valborg blev vida utbredd under medeltiden och legender skrevs om hennes under. Valborg åkallades framför allt som främjare av åkrarnas fruktbarhet. Fukten på hennes gravsten betraktades som helig olja och hennes attribut är en oljeflaska och tre sädesax.
När tyskarnas kristnades började de hedniska vårfesterna stämplas som häxförsamlingar. Man trodde att på valborgsmässoafton häxorna red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna, särskilt Blocksberg, tyskarnas motsvarighet till vårt Blåkulla. Platsen är bekant genom scenen ”Walpurgisnacht” i Goethes diktverk Faust där häxor dansar runt – och gör annat också – med Djävulen. Vårelderna blev kvar efter kristnandet, men fick en ny förklaring. Man menade nu att de tändes för att hålla häxor och spöken borta.
I Nordisk familjebok samlas både påsk- och valborgseldar under rubriken ”våreldar” och det berättas att sådana tändes redan under hednatiden. Den kristna förklaringen var att det var för att hålla djävlar och häxor borta, men man tror att det snarare handlade om att hälsa solen, en form av soldyrkan.
Efter kristendomens införande splittrades seden, vissa anknöt eldarna till valborgsmässoafton (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar.
[…]
I Indien motsvaras våra våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje fall ge endast en ytlig tydning. Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid tidigt andra föreställningar.
De flesta svenskar har ingen aning om vem Valborg var eller vad hon stod för. Valborgsmässoafton har blivit en vårfest utan några religiösa förtecken och vi kan på så sätt sägas ha ”återfallit” i hedendom. Skiftet april/maj markerar i många länder i Europa övergången mellan vinter- och sommarhalvåret och första maj brukar räknas som den första sommardagen. Sista april och Valborgs dag den 1 maj infaller mitt emellan vårdagjämning och midsommar och markerar därmed en ”kvartspunkt” i årets hjul, motsvarat av alla helgons dag på hösten, då sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar. Alla helgons dag ligger ju mitt emellan höstdagjämning och julen eller vintersolståndet.
Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.
På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”
I min hemstad Uppsala firas valborgsmässoafton på dionysiskt vis som en hyllning till ungdomen, våren och kärleken. Det är en av studenternas fyra stora traditionella högtider vid sidan om Gustaf Vasas dag den 12 maj, Gustaf Adolfs dag den 6 november och Karl den tolftes dag den 30 november. Av dessa är bara sista april och 6 november kvar, och 6 november är inte alls lika stort längre. Vänstern har velat få bort all rojalism från vår kultur.
På kvällen samlas studenterna vid Gunillaklockan i Slottsbacken för att sjunga vårsånger som ”O, här härligt majsol ler” och ”Vintern rasat”. I dikten ”Valborgsafton” skildrar Uppsalapoeten Olof Thunman (1879-1944) studenternas sista aprilfirande i Uppsala. Han betonar hur den traditionella festen binder oss samman till ett folk, en nation.
VALBORGSAFTON
Vårens egen klocka klingar
och ger dröm och längtan vingar.
Stolt i Valborgseldens gensken
flammar Vasas djärva torn.
När och fjärran eldar låga –
ifrån Danmark bort mot Håga,
och i röken blånar slätten
till en hägring trolsk och forn.
Känn, en vårkärv doft av tjära
viddens vindar till dig bära!
Farna tider äro nära.
Var det tranans rop du hörde,
eller ledungsvaktens horn?
Klockan tystnat – och förgången
är din forntidssyn. Men sången,
nuets sång, med löften stiger
högt mot rymdens blå kupol,
och likt vårens första svanor
lysa vita landskapsfanor
över skilda nejders söner,
enade av samma mål.
Splitets mörka ande vike!
Varje svensk din bror och like!
Ljus och lycka åt vårt rike!
Det är meningen i sången
här bland röda Valborgsbål.
Från Slottsbacken kunde man se majbrasorna brinna ute på slätten som ljuspunkter. Tranornas rop har traditionellt varit ett vårtecken och på många håll i Sverige firade man förr Tranafton den 24 mars då tranorna sades komma med ljuset. Meningen i sången, skriver Thunman, och i förlängningen alla våra traditioner, är förbrödring, det vill säga gemenskap. Det har som sagt funnits en tanke om att våreldens funktion var att fördriva onda andar. Den tanken återkommer här, men det är splitets mörka ande som ska bortjagas, de idéer och föreställningar som vill bryta sönder och förstöra den nationella gemenskapen. Vårelden är en bön om ljus, både i bokstavlig mening, som i solens ljus, men också i andlig mening, som i en god broderlig och fosterländsk anda.

Source