Förra veckan skrev jag en bloggpost om hur folk kan komma att få nog, opinionen svänga och landet nyktra till. Men det finns naturligtvis även andra och dystrare scenarier.Vad händer till exempel om de politiska makthavarna bestämmer sig för att stärka sitt grepp? Det kan ske med de bästa intentioner - som att rädda välfärdssystemen, klimatet eller det rådande politiska systemet.Vi ser redan hur våra mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter urholkas med än den ena, än den andra ursäkten. Det talas om att »balansera« eller »väga« våra rättigheter mot något annat som politikerna för tillfället finner angeläget. Men en sådan balansakt är per definition omöjlig. De grundläggande rättigheterna kallas grundläggande just på grund av att det är vad de är: En förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle. Därför skall de vara fredade mot den politiska överhetens klåfingrighet.Vi ser också hur det fria ordet och den fria informationen inskränks. Människor fängslas de facto för vad de tycker, skriver och säger (även i fall där dessa yttranden inte innebär något direkt hot eller någon direkt fara för någon annan). Folk blir av med sina jobb och uppdrag bara för att de uttrycker åsikter som inte är moderiktigt politiskt korrekta. Och internets fria flöde av information stryps, lite i taget.Detta är processer som redan pågår. Men jag ser ett annat hot växa fram: Vad händer när välfärdssystemen börjar vittra sönder? När vanliga åldringar som betalt skatt hela livet inte kan leva på sina pensioner? När antalet människor som lever på olika bidrag blir för stort? När kostnaderna för kommunernas verksamhet skenar iväg? När man börjar få slut på andra människors pengar?Det finns skäl att tro att det inte går att få in högre skatter på vanligt sätt. Men ändå måste den generella välfärdsstaten ta in allt mer pengar. Vilket till att börja med kommer att leda till högre skatter, som måste upprätthållas med ökat tvång. Och att myndigheterna kommer att ägna sig allt mer åt att snoka i folks privatekonomi. (Verktygen för detta finns redan på plats.) I ett så gott som kontantlöst samhälle finns det inte mycket vanliga människor kan sätta emot.Processen är till synes enkelriktad. Politikens makt över individen ökar ständigt. Byråkratin växer ständigt. Den offentliga verksamheten blir ständigt allt mer omfattande (samtidigt som den i stora delar tycks fungera allt sämre). Skatterna blir ständigt allt högre. Kontrollen blir ständigt allt mer omfattande. Detta är inte hållbart. Förr eller senare kommer systemet att gå in i väggen. Och vad händer då?Vad händer när politikerna upplever att de till varje pris måste rädda systemet - men (i vart fall en stor del av) folket inte längre är med på noterna?
Source