Sten Stures korståg mot ryssarna och Sankt Eriks banér

Sten Stures intåg i Stockholm efter segern vid Brunkeberg 1471. Målades av Georg von Rosen 1864.
Sten Sture den äldre (1440-1503), var svensk riksföreståndare mellan 1470 (antagligen kring midsommartiden) och 1497 och därefter från 1501 fram till sin död, samt riddare och hövitsman över Stockholm. Han var segrare i slaget på Brunkeberg 1471.
Historikern Carl Grimberg berättar kort om Sten Sture den äldres korståg mot ryssarna i Svenska folkets underbara öden, första bandet, s. 502-503:
Gränsfejder med ryssarne var något som de svenska inbyggarne i Finland alltemellanåt måste vara med om. Vilka ohyggligheter de därvid fingo genomgå kan man finna, om man läser det brev till de svenska herrarne i Viborg, vilket år 1490 uppsattes i deras namn, som bodde i nordligaste Finland. Det heter där: ”För alle de gode och värduge herrar, som detta brev kan komma för, bekänna vi fattige män, som bygga och bo i Kemi, Jo och Limingo, och klaga inför Gud och eder de olyckor, som oss de ryssar gjort hava i åttio år och ännu göra mitt under freden.” Därefter följer en beskrivning på hur dessa härjat och plundrat. ”Manfolket”, heter det vidare, ”taga de och hänga upp med fötterna och somliga vid armarna och bära fram hö och göra därmed upp eld under dem och sveda håret och skägget av dem.” Vad som därefter berättas om odjurens uppfinningsförmåga i att ytterligare plåga män, kvinnor och barn är alldeles för ohyggligt att återge.
År 1495 ryckte en stor rysk här över Finlands gräns, härjande, brännande och mördande. Men vid Viborg möttes den av ett manligt motstånd under ledning av Knut Posse, som blivit befälhavare på fästningen. Den ena stormningen efter den andra blev avslagen, men fästningsverken ledo mycket av ryssarnes beskjutning. Vid en sådan stormning hände det, enligt en sägen, att ryssarne i massor störtade in i ett av fästningstornen utan att möta en enda försvarare. De hunno emellertid ej att länge undra däröver, ty plötsligt hörs en fruktansvärd skräll, och tornet med alla ryssarne spränges i luften. Det var Knut Posse, som hade fört en mängd krut under detsamma och antänt detta, när han fann tiden vara inne. De andra deltagarne i stormningen blevo alldeles vettskrämda och flydde, förföljda av svenskarne, som nedhöggo tusenden av dem.
Minnet av Knut Posses krigslist har fortlevat under namn av Viborgska smällen. De vidskepliga ryssarne trodde från den stunden, att Posse stod i förbund med den onde. En så farlig karl var det bäst att akta sig för, menade de och vände hals över huvud hem till sitt land igen.
På nyåret 1496 kom Sten Sture själv över med en svensk hjälphär men återvände snart efter att ha förordnat Svante Sture, son till hans gamle vän och stridskamrat Nils Sture, som hövitsman i Finland. Herr Svante företog tillsammans med Knut Posse ett lyckat infall i Ryssland. När Sten Sture på hösten återkom till Finland med friska trupper, förklarade emellertid herr Svante, att han och hans folk nu voro uttröttade av kriget, och anhöll att få resa hem. Men häröver vredgades herr Sten och svarade, att om herr Svante nu lämnade Finland, vore han en ”fältflykting, som rymde undan rikets banér”. I vredesmod över denna skymf reste Svante Sture hem, och riksföreståndaren, som nu fruktade, att rådsherrarnes dittills undertryckta missnöje mot honom skulle av herr Svante blåsas upp till full låga, följde snart efter. Dessförinnan hade han dock med ryssarne inlett underhandlingar, som följande år ledde till fred.
När riksföreståndaren kom hem, voro emellertid hans fiender redan herrar på täppan, och Sten Sture blev av rådsherrarne avsatt från sitt ämbete. Kort därefter kom krigsförklaring från konung Hans.
Här följer ett utdrag ur Läsebok i Fäderneslandets Häfder för Skolan och Hemmet, första bandet, ”Tidsrymden intill Gustaf Wasa” (1878-1883), författad av Carl Georg Starbäck och Robert Fredrik von Kræmer.
Fiendtligheter uppkommo och krig utbröt mellan Sverige och Ryssland.
Sjelf begaf sig Sten Sture öfver till Finland mot slutet af året 1495, men missnöjet hemma förlamade hans verksamhet, hvarföre han öfverlemnade befälet öfver trupperna åt Svante Nilsson Sture och skyndade tillbaka till Sverige. En för svenska vapnen ärofull framgång från detta krig är likväl att anteckna. Knut Posse, en tapper och oförskräckt man, med en handfull krigare försvarade sig länge och modigt mot en stor rysk här. Hans käcka motstånd kröntes med lycka. En dag nedstörtade med förfärligt brak ett af fästningstornen, hvilket skrämde fienden så, att han hals öfver hufvud begaf sig på flykten och upphäfde belägringen. Sägnen har velat veta att Posse, som under resor utrikes lärt känna det då nyligen uppfunna krutet, använde sådant tör att spränga i luften tornet jemte ett stort antal Ryssar, och har sålunda gifvit upphof åt den gängse berättelsen om den s. k. Viborgska smällen.
Här följer ett utdrag ur Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521 av Hans Hildebrand (1877). Här nämns påvens korstågsbulla och Sankt Eriks banér:
Kort efter herr Nils Erikssons död böljade konung Hans’ bundsförvandter ryssarne anfalla Finland. Viborg hade en kraftig höfding i Knut Posse; det hade en besättning af tyska soldater under befäl af en tapper man Hartwig Winholt. Svenska trupper hade för öfrigt under de senaste åren varit förlagda i närheten af denna vigtiga gränsfåstning, och i augusti ut-skrefs i Finland hvar femte af alla män som fylt femton år, senare uppbådades alla vapenföra. En stor rysk här ryckte öfver gränsen, härjande, brännande och mördande; i slutet af september stod den utanför Viborg. I böljan gjorde Knut Posse täta utfall, men fann snart ätt han icke kunde lita på nylandsbönderne, hvilka blefvo rädda när de kommo i fiendens närhet, och han måste derför nöja sig med att försvara sig, hvilket han ock gjorde på det manligaste sätt. Gång efter annan stormade de väl rustade ryssarne. Sedan två af fastets torn hade ramlat för deras kulor och de hade skjutit en öppning i det tredje, stormade de den 30 november, togo ett torn och voro färdiga att stiga ned på murens insida, men höllos tillbaka af borgarne, som ryckte undan deras stegar och mottogo dem med röken af tjär- och becktunnor, som de samlat på insidan af murarna. Sju timmar rasade striden, innan den af-gjordes till svenskarnes förmån. Under det på himmeln visade sig ett jär-tecken i form af den helige Andreas’ kors, flydde ryssarne och bröto den 4 december 1495 upp för att vända hem i sitt land igen. Deras förlust uppskattades till 9 000 man. Besättningen på Olofsborg kämpade med samma framgång.
Bud på bud gingo till Sverige med begäran om understöd. Nöden i Finland var stor, men nöden i moderlandet var icke mycket mindre, ty der häijade åter pesten, bortryckande tusenden af menniskor. Herr Sten bedref dock rustningarna med den största ifver. En gärd utskrefs, frälsemannen anmanades att, så vida de ville behålla sitt frälse, infinna sig vid hären, herr
Hemming Gad aumodades att af påfven utverka en korstågsbulla och från Upsala sändes den helige Eriks baner till Stockholm för att följa hären öfver till Finland. Först i november 1495 var herr Sten färdig att segla, med något öfver 900 man, men flottan råkade ut för stormar och spriddes, en del proviantfartyg frös fast vid Åland. Herr Sten tillbragte julen i Åbo, en afdelning af hären sköts fram till Borgå och Perno i Nyland, en del sändes till Viborg, en annan till Olofsborg, äfven kalladt Nyslott. Väpnaren Erik Trolle m. fl. sändes öfver Finska viken för att förmå livländska orden till krig, men denna vågade icke, och storfursten af Litauen, till hvilken den svenska beskickningen derefter begaf sig, begärde att blifva antagen till konung i Sverige; då skulle han åvägabringa fred.
Här följer ett utdrag ur Berättelser ur svenska historien, det andra bandet, ”Medeltiden. Kalmare-unionen”, författad Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström (1885-1886). Här nämns Sankt Eriks banér:
Men nu efter mötets slut i Kalmar började riksföreståndaren på fullt allvar rusta sig till ett tåg till Finland. Dermed gick dock långsamt. Först i November månad, när vintern tillstundade, var man färdig. För affärden anhöll man hos erkebiskopen och hans domkapitel att få medtaga Sanct Eriks banér. Den helige konungens, rikets skyddshelgons, banér borde medföra framgång i en strid, som gälde försvaret för den heliges eget verk, kristendomen i Finland. Denna begäran bifölls också, och banéret fördes från Upsala till Clara kloster.
I högtidlig procession fördes banéret sedan från klostret till Storkyrkan, der det nedsattes i S:t Görans kor under tillopp af en ofantlig menniskomassa. Allas ögon fuktades af tårar, när herr Sten föll på knä och mottog helgedomen ur Upsalakaniken, doktor Mathias’ händer. Det var ett högtidligt ögonblick; och varma böner gingo från allas läppar för herr Stens och alla svenskars väl.
Åtta dagar derefter eller den 19 November steg hären ombord för att anträda öfverresan. Men till följd af den sena årstiden blef öfverfarten svår. Hafvet började frysa till, och stormar skingrade flottan. Några trupper måste lemnas på Åland. Herr Sten sjelf landade der den 30 November och kom först i December till Åbo.
Strax vid sin ankomst till Åbo möttes riksföreståndaren af en glädjande underrättelse från Viborg.
Ryssarne hade kommit till ett oerhördt antal och lägrat sig framför denna stad. De voro väl försedda äfven med skjutvapen. Utom en mängd smärre kanoner, som kallades skerpentiner, hade de vidunderligt stora stycken, sådana som voro ända till 12 alnar långa. Derjemte medförde de många och stora byssor med blyklot och jernkulor, och deribland voro sex, som kastade stenar stora som tunnbottnar. De hade uppfört skansverk och skärmar rundt omkring, och från slottet kunde man se de fiendtliga skarorna betäcka landet hela tre milen vidt – heter det.
Fienden hade till en början framgång. Två torn sköto de neder och på det tredje ett så stort hål, att tvänne humlesäckar kunde gå derigenom. För hvarje skott, som träffade muren, stego segerropen från fienden mot himlen, och blef oron i Viborg allt större. Men der förde en erfaren riddare befälet. Det var den från Brunkebergsslaget bekante Knut Posse, och närmast sig hade han en klok och rask man, som hette Vinholt. De uppförde i hast stora bålverk bakom muröppningarna. Dock var besättningen liten och öfvermakten så stor, att länge kunde ej motståndet räcka.
Snart ansågo sig ryssarne kunna våga en storm. Arla om morgonen den 30 November, således samma dag som Sten Sture landsteg på Åland, lupo ryssarne till storms från trenne sidor, och framför hvar och en af de tre härafdelningarna svajade ett banér. Modigt gingo ryssarne framåt och bestego snart murarna på medförda stegar, hvilka nedsläpptes på andra sidan för att de skulle kunna komma ned i staden. I synnerhet var det en bland de fiendtliga härförarne som visade mod och dristighet. Han gick också i spetsen för den skaran, som först kom till den stora öppningen på muren. Der störtade han in och lyckades bemäktiga sig ett af tornen, hvarifrån man snart såg ett af de ryska banéren svaja. Denna framgång eggade de öfriga två afdelningarna, hvilka snart också bestego muren.
Men det var ej så lätt att komma ned i staden. Borgarena, uppmuntrade af herr Knut och Vinholt, gjorde allt, som man kan vänta af tappre män. Hvarhelst en stege sträcktes ned utför muren, rycktes den ned med sådan fart, att ofta flere ryssar följde med och dels krossades i fallet, dels nedstuckos. Härunder framförde Knut Posse en mängd tjära och gamla båtar och allt hvad bränbart fans under tornet och tände eld derpå. Snart flammade lågorna upp och röken slog sig i tjocka moln omkring tornet, som snart sjelft började brinna. Ryssarne sökte hals öfver hufvud kasta sig ut ur tornet, men dervid blef trängseln så stor, att ingen slapp ut, utan alla qväfdes eller innebrändes.
I detsamma sågo de öfrige ryssarne, som befunno sig på muren, S:t Andreas’ kors glänsa på himlen, och tvänne banér stodo utslagna uppe i staden, färdiga att rycka ned mot stadsmuren. Detta var ett underverk – säger rimkrönikan – ty i staden fans hvarken mer eller mindre än 200 krigare. Men Gud ville låta se sin kraft, och de båda banéren voro visserligen S:t Eriks och S:t Olofs. Nu grepos ryssarne af förskräckelse; det fortaste de kunde försvunno de från murarne och kastade sig på flykten, och derunder rusade den ena på den andra, som om de varit slagna med blindhet. Ett par dagar derefter bröto de upp med sitt läger, så att efter den 4 December kunde man ej mera se en ryss omkring Viborg.
Det är vid detta tillfälle som den så kallade Viborgska smällen skall hafva inträffat. Rimkrönikan, som är den äldsta källan för berättelsen om Viborgs belägring 1495, innehåller dock ingenting annat, än hvad vi här ofvan hafva berättat. Men den mindre rimkrönikan yttrar sig om händelsen på följande sätt:
– sände han sin här, der mången bojar var med,
in i Finland och drogo in för Viborgs stad,
der månde Knut Posse dem gifva qvastebad,
så tillredde, att han gaf dem en smäll;
de föllo alla ned och skåros ihjäl
med en knif halsen af hvar,
att de lågo alla döde qvar.
Det är nu väl möjligt att något krutförråd funnits i det af ryssarne besatta tornet, och att detta antändts och bidragit att spränga tornet; men den tillförlitligare stora rimkrönikan vet dock intet derom, utan framhåller mera Guds underbara ingripande, då han lät de båda banéren synas och bakom dem krigarne, ”alla blanka som en is”.
”Ganska liten var kristna manna makt, ty lät Gud visa sin värduga kraft”, säger denna krönika. Emellertid blef talet om ”smällen” gällande i folksägnen jemte åtskilligt annat om den märkelige riddaren Knut Posse. Han behöfde blott öppna en bolster – sade man – ”så fick han en ryttare för hvar fjäder; och då han ville tala med Sten Sture, så behöfde han blott gå upp på Viborgs mur och skaka ett betsel, så kom en förtrollad häst, som förde honom genom luften till Brunkeberg och sedan tillbaka igen inom 24 timmar; och om han ritade med sin käpp ett skepp på stranden, så blef det genast ett verkligt skepp”. Ryssarne trodde rent af, att Knut Posse jstod i förbindelse med den onde.
Från Viborg drogo ryssarne in åt Savolax och fjramför Olofsborg, men de hade icke heller här någon framgång. Savolaxmännen samlade sig och drefvo dem tillbaka öfver sitt landamärke, sedan de ytterligare förlorat 1,000 man och en af sina förnämsta höfdingar. En mängd bössor och 34 stora bössestenar måste de qvarlemna inom svenska gränsen.
Ryktet om dessa framgångar kom till Åbo vid jultiden, ”och rätteligen om julenatt”, säger rimkrönikan, och tycktes derigenom bekräftas de förhoppningar, som Sten Sture satt till sina finska höfvidsmän, då han gaf konung Hans det stolta svaret om Sveriges makt.
Här följer ytterligare ett utdrag ur Läsebok i Fäderneslandets Häfder för Skolan och Hemmet, första bandet, ”Tidsrymden intill Gustaf Wasa” (1878-1883), författad av Carl Georg Starbäck och Robert Fredrik von Kræmer.
Var således Erik älskad af sitt folk, medan han lefde, så blef han det ännu mer efter sin död och genom det sätt. hvarpå han tillsatt lifvet. Genom folkets kärlek vördades han som Sveriges skyddspatron, och ehuru påfven icke förklarat honom för helgon, måste äfven han i sina bref benämna honom helige kung Erik. Hans namn åkallades vid alla heliga förrättningar, bonden bekräftade sin edgång med orden: ”så sant mig Gud hjelpe och helge Erik konung”, och då en konung kröntes, aflades konungaeden i ”Guds, Jungfru Marias och helge Eriks namn.” Vid sist nämnda tillfälle frambars och upphängdes Sankt Erika tapet i högkoret i Upsala domkyrka. Tapeten framstälde de vigtigaste händelserna i konung Eriks lif, hvilka voro i densamma konstrikt invirkade. Samma Sankt Eriks banér betraktades länge som en helgedom och ansågs medföra seger i krig. Konungens bild blef sköldemärke i rikets stora signet, och insattes sedermera i Stockholms stads vapen.
Här följer ett utdrag ur Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien:
Herr Sten hade redan förut börjat att i Swerige rusta ut en betydlig krigshär mot Ryssarna. Sankt Eriks baner hämtades med stor prakt från Upsala, och herr Sten mottog med knäfall denna heliga fana i Storkyrkan framför altaret. Derpå affeglade flottanz men, som det war sent på hösten, blef den myckket fördröjd och skadad af de beständiga stormarne. Skeppen skingrades och somliga fastsröso, så att manskapet led ganska mycket både af hunger och frost. När herr Sten slutligen kom fram, fick han höra, att Knut Poße genom Wiborgska smällen redan fördrifwit Ryssarna.
Ur Nordisk familjebok:
Altaren invigdes till hans minne; riksbaneret kallades under medeltiden S:t Eriks baner och utlånades från domkyrkan, när riket var utsatt för anfall af mycket farliga fiender. Hans bild insattes i det svenska rikssigill, som förfärdigades, när man på Engelbrekts tid frigjorde sig från Eriks af Pommern regering. Hans bröstbild sattes på flera af de mynt, som under unionstiden slogos af riksföreståndarna.
I Svenskarna och deras hövdingar skriver Heidenstam om Sankt Eriks död och nämner banéret:
Svärdet föll, och där hans huvud rullade på marken, upprann en klar källa. Munkar och andra fromma män upplyfte hans kropp, och blinda, som vidrörde den, återfingo sin syn. Hans korsfana blev sedan förvarad som Sveriges heligaste baner, och hans dödsdag i maj, då kornet går i ax och enbusken blommar, firades i minsta kyrka. Hans ben buros kring åkrarna till god årsväxt liksom fordom Frejs beläte, och ännu ligga de i ett silverskrin i Uppsala domkyrka.
Fryxell berättar att Sankt Eriks banér förvarades i Uppsala domkyrka:
Utaf alla svenska helgon har ingen blifvit så dyrkad som denne. Han ansågs som hela rikets skyddspatron, och alla, ända från konunga-försäkringarna allt intill bondens ed, svuro vid S:t Eriks namn, nyttjande dessa ord: så sant mig Gud hjelpe och S:t Erik konung/ Hans bild sattes uti rikets samt i Uppsala domkapitels sigill. Hans hufvud blef Stockholms stads vapen. Vid kröningar i Uppsala uppställdes silfverskrinet på altaret och högkoret bekläddes med S:t Eriks tapet, på hvilken alla hans bedrifter voro virkade. Dessa voro äfven målade på väggarna i Gamla Uppsala kyrka. Öfver hans graf hängde S:t Eriks banér, der hans bild, hållande en sköld med tre kronor på, var målad. Detta banér ansågs heligt, och fick derföre endast vid stora faror nyttjas mot fienderna; men troddes då medföra en säker seger. Ja, sådana eftergjorda banér funnos uti flera kyrkor, och brukade folket att på Eriksmesso-dagen bära dem uti högtidligt tåg omkring åkrarna, förväntande sig deraf bättre årsväxt. För sjukdomar brukade äfven folket att i den sjukes kläder inveckla en liten afbild af den heliga ’konungen, troende sig deraf förspörja lindring. Ganska många underverk berättas af munkarna hafva skett genom denna konungs åkallande.
Ur Berättelser ur svenska historien. Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen, författad av Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström:
Det banér, den helige konungen förde i striden mot Finnarna, betraktades som en helgedom. Vid åsynen af detsamma föll hvarje man på knä, och vid Eriksmessan buros fanor med S:t Eriks bild af allmogen kring åkrarna för att erhålla en god skörd. Denna S:t Eriks bild blef äfven sköldmärke i den s. k. riksklämman eller rikets stora signet, och hans hufvud afbildades i Stockholms stads vapen. 

I Barnbiblioteket Saga nr 34 (3:e omarbetade uppl. 1936) fann jag denna dikt av Bertil Malmberg. Dikten skildrar kung Eriks korståg i Finland och hur han tar emot den svenska flaggan, en korstågsfana, genom en uppenbarelse: ett gyllne kors i himlen. Dikten illustrerades av Gisela Trapp.
Erik den heliges fana
Har du hört om konung Erik,
han, som över finska moar
red med tappra svenska krigsmän
för att kämpa för sin Gud?
Intet hinder honom hejdar:
strida strömmar utan broar,
väglös ödemark och tusen
svultna vargars klagoljud,
fiender i mörkret dolda,
pilar, susande i natten,
hedendomens hat mot ljuset,
intet, intet, fruktar han.
Skogens snår han genombryter,
vadar genom flodens vatten,
leder sina tappra skaror
som Guds egen hövitsman.
Här han rider fram i striden.
Ser du korsets riddarfana –
en gång i en syn lät Herren
Eriks öga skåda den –
och han tog den till sitt tecken
och den lyste på hans bana,
ofta blodig, aldrig rövad,
framför segervana män.
Ännu har den svenska flaggan
korsets tecken på sin klara
himmelsblåa grund som fordom
till evärdligt vittnesbörd
att den blott i ljusets strider
hägna vill en kämpaskara,
ledd av hjältar som kung Erik
och av Herrens anda förd.
Hur såg Sankt Eriks banér ut? Det är känt att man under medeltiden trodde att Erik burit de tre kronorna som sitt eget vapen. På denna träskulptur från ett altarskåp i Knivsta kyrka, Uppland, bär han i höger hand ett banér med de tre kronorna.

Source