Här är ett antal stycken om harar som jag samlat lagom till påsk. Man kan läsa någon av dem för barnen innan man börjar leta efter godisäggen som haren kommit med.
Den första berättelsen är en fabel hämtad ur Tolf lärorika och nöjsamma fabler för ungdom med åtta kolorerade plancher (1852).
Boken är illustrerad med handkolorerade litografier efter Johann Elias Ridingers (1698-1767) verk Lehrreiche Fabeln aus dem Reiche der Thiere zur Verbesserung der Sitten und zumal dem Unterrichte der Jugend neu entworfen, utgivet i Augsburg, 1744.
VARGEN OCH HAREN
En glupsk varg jagade en dag efter en hare, i det glada hopp att snart få den rädda stackarn i sina klor. Men snålheten bedrog denna gång visheten, hans rofgirighet gjorde honom blind för hvarje fara, och han fastnade med sin högra framfot uti en räf-sax, hvilken skogvaktaren låtit utlägga.
Ursinnig af smärta och hämdbegär, skyndade han till djurens konung och var nog dåraktig att vilja anklaga den oskyldige haren. På sin höga thron satt det ädla lejonet och rundtomkring honom medlemmarne i hans råd, tigern, leoparden och björnen. Den listige räfven, hvilken biträdde såsom sekreterare, hade svept en röd kappa omkring sig och bar ett par ståtliga guldglasögon på sin näsa och en gåspenna bakom örat. Med största uppmärksamhet lyssnade han till alla den anklagandes uppgifter och uppskref desamma i en framför honom liggande bok.
Vargen, som oaktadt allt bemödande ej lyckats att befria sig ur den starka saxen, hade släpat densamma med sig in i domsalen, och fordrade att haren skulle ställas till ansvar för det att han skadat vargen och tillskyndat honom svåra plågor.
Med oskuldens lugn åhörde den anklagade dessa beskyllningar och svarade: ”huru kan du tro, grymme och enfaldige varg, att det är jag som utlade saxen, jag som är så svag att jag knappt kan lyfta den från jorden? Nej, din egen mordlust har störtat dig i förderfvet. Jag är oskyldig!”
Och så tyckte äfven lejonet, hvarföre han lät haren gå i frid till sitt hem och sade varnande till vargen: ”du har ingen orsak att klaga, den smärta du känner är välförtjent, ”roflystnaden blir alltid bestraffad!”
Nästa stycke är en visa skriven av Brita af Geijerstam (1902-2003). Hon är mest känd för sin svenska översättning av A.A. Milnes böcker om Nalle Puh. När och var den här visan först publicerades vet jag inte – jag hittade den i antologin Min skattkammare, andra bandet, från 1947.
Visan är illustrerad av konstnärinnan Kerstin Frykstrand, född Westling (1901-1997). Hon illustrerade även Alice Tegnérs Samlade visor.
HARVISA
En liten hare hoppade
i skogen snäll och glad.
Han stannade på vägen
och mumsade några blad.
Mustascherna han ansade
och sen han hemåt dansade
så munter och så glad.
När han kom in i farstun sin,
han mötte store bror.
”Men, Kirre, var har du varit?
Så gräsligt smutsiga skor!”
”Jag skuttat har i skogen kring,
och det gör välan ingenting,
nu innan jag blivit stor.”
Följande två stycken har jag hämtat ur Anna-Maria Roos lärobok Sörgården. Det första skolåret från 1912. De korta berättelserna är illustrerade av Ingeborg Uddén (1877-1960). Hon illustrerade ett fyrtiotal volymer för serien Barnbiblioteket Saga.
HAREN
Haren har intet hus eller bo. Men varje vinter säger han: ”Hu, att ligga ute! Hu, det är kallt att ligga ute. Till sommaren vill jag bygga mig bo.”
Så kommer den goda, varma sommaren. Då säger haren: ”Inte behöver jag något bo. Jag har hus i var buske, hus i var buske.”
Så går det år efter år. Och inte får haren något bo.
HAREN OCH IGELKOTTEN
”Vill du löpa i kapp med mig till eken där borta?” sade igelkotten till haren.
”Nej, nu måste jag skratta”, sade haren och satte tassarna mot magen. ”Vill du löpa i kapp med mig?”
”Ja, vi kan ju försöka”, envisades igelkotten.
”Nå ja, låt gå för det”, sade haren. ”Nog vinner jag lätt.”
Igelkotten gav sig i väg. Men haren sade: ”Jag vinner ju i alla fall. Inte behöver jag börja än.” Så gav sig haren upp i en kålåker och åt lite kål. Så nosade han ett tag efter vinden. Och så tittade han lite på en fågel.
Men så sade han: ”Nej, nu får jag väl börja.” Han tittade åt eken till. Igelkotten var nästan framme.
”Bevara mig”, sade haren, ”nu får jag ge mig till att löpa.” Han satte i väg. Men då han kom till eken, var igelkotten redan där.
”Jo jo, du Jösse”, sade igelkotten belåten, ”det är nog gott att vara hurtig och snabb, men det är nästan ännu bättre att börja i tid och hålla på med ihärdighet.”
Nästa stycke är en dikt som jag hämtat ur Anna Maria Roos lärobok I Önnemo. Andra skolåret från 1912. Även den är illustrerad av Ingeborg Uddén.
HAREN
Haren han hoppar i hagen.
”Nej tänk, vad jag vart rädd!
Där slog mig en kvist uppå magen,
just som jag låg i min bädd.”
Haren han skuttar i skogen.
”Nej tänk, jag for upp ur min blund!
Där gol en tupp bort vid logen,
jag trodde det var en hund.”
Haren han ränner i backar.
”Nej tänk, så rädd jag blev!
Där borta bland hö och stackar
gick det en kråka och klev.”
Å gren satt en skata och gluttade,
skrattade och gluttade ned:
”Bevars, vad den stackarn han skuttade!
Aldrig så har han nå’n fred.”
Följande berättelse om haren och snigeln har jag hämtat ur Läsebok för folkskolan från 1899. Vem som skrivit den vet jag inte, men den är illustrerad av ingen annan än Bruno Liljefors!
HAREN OCH SNIGELN
I ett busksnår satt en hare och klippte med sina långa öron. Då fick han se en snigel komma krypande. ”Så långsamt du kryper, snigel! Hvilken eländig varelse är du icke!” sade haren. ”Det är sant, att jag är långsam, men jag törs likväl”, sade snigeln, som kände harens obetänksamhet, ”slå vad med dig, att jag skall komma före dig till trädet, som står där uppe på kullen.” Haren log och sade: ”Det vare sagdt!”
Kapplöpningen började. Det gick långsamt för snigeln. Haren sprang ett stycke framåt, vände tillbaka till snigeln, hoppade några hvarf omkring honom och gjorde många krumbukter för att drifva gäck med sin medtäflare. När de kommit halfvägs och haren blifvit trött af de många sidosprången, sade han: ”Jag vill taga mig en lur, jag kan göra det utan fara; sedan jag hvilat mig en stund, kan jag lätt springa om den där långsamma snigeln, innan han hunnit målet. Jag kan vara säker på att hinna först dit. Vadet skall jag vinna, äfven om jag nu hvilar mig en stund.”
Därpå lade haren sig att sofva. Snigeln åter sträfvade framåt af alla krafter. Han kom målet allt närmare och närmare. Slutligen hade han hunnit fram till trädet uppe på kullen. Då ropade han till haren: ”Här är jag. Hvar är du?” Haren vaknade, såg sig omkring och undrade, hvar snigeln kunde vara. Denna ropade ännu en gång: ”Här är jag. Hvar är du?” Med skam såg då haren, att snigeln redan låg invid målet och således vunnit vadet.
”Snigel, som kryper”, säger ordspråket, ”hinner längre än hare, som sitter stilla.”
Och här är en dikt av Gustaf Fröding ur samlingen Nytt och gammalt från 1897.
HARENS RÄTT
En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sig magen mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt lif det kära,
när ingen räf är nära.
Och söker en räf att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben, höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)