Vårdagjämning. En dikt av Olof Thunman

Vårdagjämningen nalkas i glans, och solvagnens ekrar
gnistra på virvlande färd bland moln, som skingras och ljusna.
Knoppande alar skifta i brunt, och sälgen står redan
klädd i ett silverskimrande flor av duniga hängen.
Björken sig mornar vid stranden och rodnar och sveper
tätare om sig än förr sitt grenverks luftiga slöja.
Drivorna smälta i skogarnas djup, och bäcken som dansar
lustigt med växande sorl i Billingens vaknande lider
sjunger som förr var vår för häpet lyssnande tuvor
sången om blånande slätt, om färden till Vänern och havet.
Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt
städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.
Undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!
Mylla det luktar och jord. Och våroxen tokas på heden,
narrande vresiga enar till dans i soltöcknets dunster.
Korna i båsen råmande stå och rycka i tjudren –
redan de drömma om vajande gräs och saftiga beten,
skällornas sång och gökarnas rop och lockande vallhjon.
Plogarna spöka i vintriga skjul, och hästarna skrapa
hårt i spiltornas rad och yvas, gnägga och längta.
Luften är sval som en kylig dryck, men tumlande fläktar
komma med rymdernas budskap om vårens leende antåg.
Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor,
klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.
Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,
Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,
mumla om syner i Österland och om under i Juda.
Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar
ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,
samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,
trogen urgammal arisk sed att med heliga elden
hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.
Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,
följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –
rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar
åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.
Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,
sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.
Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.
Bild: Måne och Sol jagas av vargar över himlavalvet. Målning av John Charles Dollman (1909).

Source