Disa har namnsdag den 3 februari. Vem är det? Jag håller på med en bok om svenska högtider. Jag är ingen expert, långt därifrån. Jag är elev och lär mig, men jag vill dela med mig av det jag lär mig och min lust att lära.
Något jag förstått är att de svenska högtiderna bygger på två element, det hedniska och det kristna och det hedniska förstås är äldre. Men det hedniska är av en annorlunda karaktär än det kristna eftersom det handlar om naturen, inte om en lära från himlen. Den hedniska delen är inte på samma sätt ”religiös” eftersom den handlar om sommar och vinter, sol och måne.
När kristendomen kom till Europa, så fyllde den nytt vin i gamla läglar. De gamla årstidsfesterna fanns redan, men nu fick de nya kristna innebörder.
Att Disa har fått namnsdag i början av februari tror jag har att göra med disablotet som ska ha hållits då. Det var en offerhögtid till disernas ära. Diserna var i nordisk mytologi kvinnliga andeväsen, de dödas andar enligt vissa, eller gudinnor som kunde vara både elaka och vänliga.
Kung Adils den mäktige ska ha fallit av sin häst vid ett disablot i Uppsala, det vill säga det som nu heter Gamla Uppsala. Han red runt Disarsalen, vilket verkar ha varit ett tempel rest åt diserna, när hästen snubblade. Adils var son till Ottar Vendelkråka och blev enligt sagan höglagd i Gamla Uppsala. Det ska vara den norra av de tre stora högarna, den som kallas Torshögen.
I Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar skildras Adils död så här:
En vinter, när många hade samlats till disablotet, ledde de otåligaste fram en häst. De skriade, att han skulle visa, att han nu kunde sitta i sadeln igen.
Tyngd av dystra aningar, klädde han sig och steg upp på hästen, men han lät tyglarna hänga och hade åldrats mycket. Fast hans ögon nära på voro blinda och täcktes av hinnor, som endast släppte igenom ett grått ljus, såg, han mycket, som var osynligt för de andra. Han såg, att den goda fylgja, som troget ledsagade var och en från vaggan till domsstället i underjorden, gick bredvid hästen också nu, men bortvänd med händerna för ansiktet liksom gråtande. Han visste, vad det betydde.
Det hade frusit starkt i vinternatten, och Karlavagnen tindrade. Adils satt hopsjunken och gungade en smula, allteftersom hästen rörde sig. Han red ett varv inom stenringen, där offret skulle hållas.
Men hästen snavade, och konungen föll av och slog huvudet mot den närmsta stenen, så att hjärnan rann ut. Där låg nu den mäktigaste och rikaste av Skilvingar utsträckt på ismarken. Svearna sprungo fram med sina bloss och räckte varandra händerna över hans blod och lovade, att de därefter mer än guldet i ringen på armen skulle hedra järnet i plogen och svärdet.
Samtidigt med disablotet hölls i Uppsala ett ting och en marknad, marknaden kallades Distingsmarknaden. Sista blotet hölls av kung Blot-Sven år 1084, sedan återstod marknaden och tinget. Det finns en saga där tingets och marknadens ursprung leds tillbaka till en Drottning Disa i hednisk tid. Hon var en klok flicka som höll ting i Uppsala. Kungen fattade tycke för henne och tog henne till hustru. Hon är känd genom en pjäs som skrevs av Johannes Messenius och uppfördes i Uppsala första gången 1611.
Man tror att sagans Disa är en personifikation av diserna. Man har så att säga samlat alla dessa diser som man brukade offra åt i en enda figur. Bellman nämner henne i Fredmans epistel nummer 62:
Movitz! på Taflan se marken,
Där sju nöten betade gräs.
Där ser du Noach i Arken.
Kors hur’ det rägnar på parken!
Där rider Drottningen Disa;
Där kör Propheten Elisa
Up til himla uti en chaise.
Glas-ögon opp på din näsa,
Där står historien at läsa
Om Susanna; Movitz nu läs.
I stället för disablotet fick vi vid samma tid Kyndelsmässodagen. Denna högtid är enligt Nordisk familjebok, ”liksom så många andra kristna fester, ingenting annat än en kristnad hedning”. Festen jämförs i uppslagsboken med romarnas februalia eller lupercalia, då romarna bland annat ska ha sprungit nakna genom staden.
Båda dagarna delar ett tema: rening. På kyndelsmäss minns man hur det gått fyrtio dagar sedan jungfru Maria födde sitt barn. Hon hade då blivit ”ren” och kunde gå till templet. Dagen kallas också Jungfru Marias rening.
I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555) skriver han så här om distingsmarknaden:
Den berömdaste af dessa marknadsplatser är den i ärkebiskopsstaden Upsala, genom hvilken flyter en betydlig å, som merendels i början af februari tillfryser så starkt, att dess is kan bära en ofantlig mängd af människor liksom af dragare och alla slags handelsvaror. Denna marknad har från urminnes tid till den dag i dag kallats och kallas alltjämt disting, d.v.s. den plats där den kloka drottning Disa höll ting… De varor som äro föremål för handel allt efter de köpslåendes önskningar och behof, äro av mångfaldigt slag, såsom värdefulla pälsvaror af olika djur, vidare silfverkärl avsedda att göra tjänst vid måltider äfvensom att tillfredställa kvinnornas omättliga begär efter prydnadsföremål; yttermera spannmål, metaller såsom järn och koppar, samt tyger och matvaror.
Disa var enligt sagan en bondflicka från Venngarn utanför Sigtuna. För länge sedan då Sigtrud var kung i Uppsala (hos Olaus Magnus heter han Frej) rådde stor hungersnöd. Kungen bestämde då att alla gamla, sjuka och lytta, det vill säga alla ”tärande”, skulle offras åt Oden.
Först ska hwar och een Hwdfadher weeta
I sitt Hws skal han vpleta
Alt onyttigt Partij och så slöder
Thet han vthan nytto föder
Gubbar, Käringar, Halte och Blinne
Lamme, Siuke, vthan sinne
Thessa skole the nw alle dräpa
Disa tyckte beslutet var dåligt och ville komma till Uppsala för att ge bättre råd. För att sätta hennes fyndighet på prov bjöd kungen henne att komma till sig ej till fots, ej till häst, ej åkande, ej seglande, ej klädd, ej oklädd, ej inom år eller månad, ej på dag, ej på natt, ej i ny, ej i nedan.
Hur skulle hon klara det? Hon löste uppgiften så, att hon spände två ynglingar för en släde och lät en bock gå bredvid, hade det ena benet i släden och det andra över bocken, var klädd i ett nät och kom till kungen tredje dagen före jul (som inte räknades till själva året utan till utfyllnad) i skymningen när det var fullmåne. Kung blev så imponerad av hennes klokhet och hennes skönhet (hon var bara klädd i ett nät…) att han tog henne till drottning.
I stället för att döda alla ”tärande” föreslår Disa föreslår att folket samlas och
Ther the skulle kasta Tärningh
Huru många aff them skal dö
Men de dödsdömda ska få behålla livet, mot att de drar ut och bryter ny bygd i norr (”om the wele draga Norr vth/Och så förökia Sweiges knut/Skole the ey mista lijffuet”). Vad kan man lära sig av sagan? Jo, att makthavare ska lyssna på råd, vem det än kommer ifrån, bara det är klokt. Och så lär man sig att man i dåliga tider inte bara kan tänka på att skära ned, utan också på att öka inkomsterna.
Nybyggarandan, där man drar ut för att plöja nya mark i norr, för tankarna till Vilda västern.
Bild: Drottning Disa målad av Carl Peter Lehmann. Tavlan hänger på Uplands nations bibliotek.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).
Source