Tomtefar är en död far

Mitt arbete med att sammanställa en bok om årets fester fortsätter. Jag hittade nyligen en av den liberala studentföreningen Verdandis småskrifter från 1905. Den är 25 sidor lång, heter Nordisk folktro och fornnordisk religion och är skriven av litteraturhistorikern Henrik Schück. Tyvärr finns inte småskriften på nätet.
Schücks tes är att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro.
”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”
Schück förklarar sedan religionens utveckling så här. Först har vi polydemonismen, sedan polyteismen, som följs av monoteismen. Ordet ”polydemonism” hade jag inte hört förut. Så det var värt att läsa den här småskriften bara för det ordets skull.
Ursprunget till all religion, tror Schück, är fruktan. Man var rädd för det okända, för mörkret och för rovdjuren. Under denna tid dyrkade man ”demoner”, väsen utan egennamn och personlighet. Ur detta utvecklades sedan polyteismen, då demonerna fick egennamn och personlighet, vilket sedan följdes av nästa stadium då alla gudar sattes ihop till en, monoteismen.
De där demonerna som dyrkades i människans äldsta religion delar Schück in i två grupper: naturväsen, som strömkarlar och troll, och de dödas andar. Till andarna räknar han diserna. Det är intressant eftersom disablotet ju kommer snart i början av februari.
I almanackan har vi Kyndelsmässodagen den 2 februari, men denna kristna dag är, som det står i Nordisk familjebok, ”en kristnad hedning”. Kyndelsmässodagen ”är, liksom så många andra kristna fester, ingenting annat än en kristnad hedning”. Disa har namnsdag den 3 februari.
På kyndelsmässodagen minns de kristna Jungfru Marie kyrkogångsdag. Det hade då gått 40 dagar sedan hon födde sitt barn och han hade då blivit ”ren” och fick gå till templet igen. Det var det som gällde i den mosaiska lagen.
Den gamle fromme Simeon tog Jesus i sin famn och kallade honom ett ljus till
hedningarnas upplysning. Kyndel betyder ljus, fackla eller bloss, och har samma ursprung som latinets candela och engelskans candle.
Vad gjorde man då på disablotet under hednatiden? Det finns tre saker man behöver studera för att rekonstruera den gamla religionen, skriver Schück. Det första är vår tids folktro, där finns det rester kvar. Det andra är ”skaldereligionen”, det vill säga Eddans dikter med mera. Och det tredje är den komparativa religionshistorien. Alltså, man tittar på hur hur de gör i religioner som vi vet mer om, till och med levande religioner, för att bättre förstå religioner som är döda eller som vi inte vet så mycket om.
Schück menar att disablotet var en fest då man offrade till de dödas andar: ”Disir betyder nämligen de dödas andar och disablotet offret till dessa dödsväsen.”
”För att förstå innebörden af denna fäst, som icke närmare beskrifves af de gamla nordiska författarne, behöfva vi blott taga hänsyn till det sätt, på hvilket den firades av andra folk – ty företeelsen är allmänmänsklig.”
I Nordisk familjebok jämförs disablotet med romarnas februalia, Schück jämför det med grekernas Anthesterifest och citerar den danske religionshistorikern Edvard Lehmann som menar att grekerna vid denna fest såg spöken på ljusa dagen, var ytterst vidskepliga och satte fram mat till de döda. Greken, skriver Lehmann ”bar sig hela dagen åt som en papuaneger”.
Schück nämner lyktfesten till de dödas minne i Japan, och liknande bruk i Kina och Indien då man offrade mat och dryck till de döda. I svensk folktro finns rester av denna urgamla ”polydemoniska” religion kvar:
”En rest af ett dylikt disablot torde än i dag finnas kvar – det grötfat, som bonden om julnatten sätter ut åt tomten. Ty hustomtarna äro med all sannolikhet gamla disir, familjeandar, närmast motsvarande romarnas penates, och karaktäristiskt för dessa dödsandar till skillnad från naturväsen som strömkarlar o. s. v. var just, att man gaf dem offer af mat och dryck. Ett dylikt matoffer ger oss således en bestämd upplysning om tomtarnas ursprungliga väsen.”
Penates var i romersk religion skyddsgudar för hus och härd, alltså hustomtar. Gröten som man ställer ut till tomten på julen avslöjar alltså den svenska tomtens verkliga natur: han är en död förfader. Schück avfärdar därmed teorin om att tomten skulle vara turk som snömos.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Source