Boris och burkan

Han har samma hårfärg som Trump. Och deras frisyrer påminner något om varandra. Det kan vara en anledning till att vänstern blir extra tokig när den konservative parlamentsledamoten Boris Johnson skojar om något som är heligt för muslimska fundamentalister.
Vi vet ju att det som är heligt för muslimska fundamentalister också är heligt för vänstern. Skillnaden är dock att islamiska fundamentalister kallar brottet ”hädelse” och utdömer dödsstraff medan vänstern kallar brottet ”islamofobi” och straffar brottslingen genom att mobba, näthata och karaktärsmörda.
Det var när Boris Johnson kommenterade burkan som vänstern blev tokig. Han ville inte ens förbjuda burkan i Storbritannien men sa att han tyckte att utstyrseln var ”löjlig” och ”konstig” och fick de som bar den att se ut som brevlådor eller bankrånare.
Jag tycker burkan är betydligt mer upprörande än Johnsons kommentar. Att kvinnor år 2018 ska gå med täckta ansikten på Londons gator är inte okej. Och visst är burkan konstig och löjlig för britter och västerlänningar i allmänhet. Den hör inte hemma i väst.
Olika kulturer tycker olika saker är normala. I väst är burkan inte normal. Men vänstern anser att just västerlänningar ska tycka att alla kulturer är lika bra och lika normala. De ställer inte samma krav på muslimska fundamentalister – att de ska tycka att bikini är normalt och sluta predika i sina moskéer om hur omoraliskt och depraverat det är för kvinnor att gå ut med naket huvud. De får tydligen säga vad som helst om väst utan att vänstern går i taket och beskyller dem för att lida av ”fobiska föreställningar”.
Jag tycker det är ganska uppenbart att vänsterns politik, medvetet eller omedvetet, leder till att underminera väst och främja islamisk fundamentalism. Så man bör strunta i vad som står i vänsterpartiernas program – det man får är islamisering.
Johnson har vägrat att knäböja inför vänsterns inkvisitorer. Trots att dessa inkvisitorer fått stöd av den så kallade konservativa premiärministern Theresa May som sa att kommentarerna om burkan varit ”klart kränkande”.
För normala västerlänningar skulle jag tro att burkan framstår som mer kränkande mot mänsklig värdighet än Jonsons jämförelse med brevlådor. May kan förstås inte ge något rimligt svar till varför man kan skoja om kristendomen, västerlandets egna religiösa tradition, men inte om islam. För de muslimska fundamentalisterna handlar det om att islam, inte kristendomen, är den sanna religionen.
Sky News gjorde en opinionsundersökning för att ta reda på hur britterna såg på Johnsons burkakommentarer. Föga förvånande delade de inte vänsterns och Theresa Mays åsikt att islamiska hädelselagar ska gälla i Storbritannien.
Undersökningen visade att en stor majoritet av britterna fortfarande har normala åsikter. De ansåg inte att skoj eller kritik mot burkan var detsamma som ”rasism” och de tyckte till och med burkan borde förbjudas.
Som vi redan vet finns en stor klyfta mellan etablissemanget och vanligt folk i hela västvärlden. Ett exempel: etablissemanget oroar sig för ”islamofobi” medan vanligt folk oroar sig för islamiseringen.
Johnson ska självklart inte pudla, i stället borde han gå längre och kräva att burkan förbjuds. Det skulle en majoritet av britter ställa sig bakom.
Det är inte normalt för oss i väst att kvinnor ska täcka sig i svarta sjok från topp till tå. Vi har en uppfattning om vad som är normalt som skiljer sig drastiskt från uppfattningarna i islamvärlden och vi vill leva i ett samhälle som är format efter vår uppfattning om vad som är sunt, gott och normalt.
För ett tag sedan beklagade regissören och komikern Peter Dalle att det inte hade gått att göra en teveserie som Lorry idag. Han var ju i hög grad motorn bakom serien där man skojade om många saker som senare blivit tabubelagda.
”Lorry-programmen, till exempel, som vi gjorde för många år sedan”, sa Dalle, ”hade vi aldrig kunnat göra i dag. I det PK-klimat som finns kan man inte skoja om vad som helst, man kan nästan inte skoja om någonting. Det är alltid någon som sitter och blir upprörd och så ska det bildas drev, eller man ska stå till svars om man har skojat om någonting.”
När Dalle fick frågan om vilka saker man inte får skoja om, svarar han: kvinnor, invandrare och homosexuella. Han glömmer dock en viktig sak: islam. Det är när man skojar om islam som man verkligen riskerar att bli mördad på riktigt, inte bara lynchad på Twitter. Vi får inte glömma att en hel redaktion på den franska satirtidningen Charlie Hebdo massakrerades av jihadister den 7 januari 2015. Dalle kan inte skoja om islam, och mer än så – han kan inte ens säga att han inte kan skoja om islam.
I november 2014 var den engelske komikern John Cleese gäst i Bill Mahers talkshow. De pratade om vad man får och inte får skoja om. Maher påpekade att islam är en religion man inte får skoja om. Det får man visst, invände Cleese, men: ”It just means that they’ll kill you. Theoretically you could.”

Det gör mig hoppfull att Rowan Atkinson, en av mina favoritkomiker, försvarat Johnsons uttalanden om burkan. ”Som en livslång förmånstagare av friheten att skämta om religion tycker jag Boris Johnsons skämt om att burkabärkare liknar brevlådor är ganska bra”, skriver han i ett brev till The Times. Johnson bör inte be om ursäkt, menar Atkinson, eftersom man bara ska be om ursäkt för dåliga skämt: ”Man ska bara be om ursäkt för ett dåligt skämt, och på den grunden är ingen ursäkt nödvändig.”
Men ord till frihetens försvar räcker inte. Västerländska komiker måste använda friheten också och faktiskt skoja om islam. I ett avsnitt av Atkinsons teveserie Blackadder (Svarte Orm) möter vi en korrumperad biskop: The Bishop of Bath and Wells, även ökänd som The Baby-Eating Bishop of Bath and Wells. Han är så pass ondskefull att han dränker spädbarn i dopvattnet och äter upp dem! Han blir dock överlistad av Blackadder och utbrister då:
”Never, in all my years, have I encountered such cruel and foul-minded perversity! Have you ever considered a career in the church? ”
Blackadder svarar: ”No, I could never get used to the underwear.”

Detta avsnitt, som driver med den monstruöse biskopen, är fruktansvärt roligt. Och det kunde göras utan rädsla för dödsfatwor. Något liknande kan inte göras om islam, men man måste börja någonstans. Blackadder kom ut i fyra säsonger, samtliga utspelas under olika historiska perioder – medeltiden, 1500-talet, 1700-talet och första världskriget. Jag hoppas på en ny, femte säsong, som utspelar sig i det moderna, mångkulturella London – och som inte väjer för att skoja om moskéer, imamer och burkor.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Source