Den 30 september debuterade jag som skribent på det konservativa nyhetsbrevet Realia-Posten, som ges ut av Realia förlag. Jag bidrar med följande krönika om åttiotalsnostalgins politiska dimension:
Hemdatorn Amiga 500 nådde Europa under våren 1987. Enbart i lilla Sverige såldes hundra tusen exemplar! För den tidens ungdomar hade den stor betydelse – gränserna tänjdes för vad som var möjligt att göra med grafik och musik. Flera av dem som nördade ner sig i sina Amigor gick sedan vidare till att utveckla program och spel.
Själv blev jag inget av detta, jag är ännu idag ganska dålig på datorer. Jag bara spelade. Jag är född 1976 så större delen av min barndom utspelade sig på åttiotalet. Amigan var en barndomsvän som hjälpte mig att utveckla min fantasi och den gav mig en känsla för vad framtiden kunde bära med sig. I spelet Defender of the Crown lärde jag mig om medeltidens England, i Conflict om det moderna Mellanöstern och i Pirates! om Amerika och Karibien på 1600-talet.
I den maffiga kaffebordsboken med titeln Generation 500 (2017) har Jimmy Wilhelmsson intervjuat en mängd kända och okända människor som berättar om vad Amigan betytt för dem. Det är en bok om hur teknikutvecklingen påverkar vår kultur och vårt tänkande, men framför allt är det en nostalgibok – resa tillbaka till åttiotalet.
Och det är inte Wilhelmssons första bok av detta slag. År 2015 släppte han boken om Commodore 64, hemdatorn som föregick Amiga 500: Generation 64. Datorn med de surrande kassettbanden. Överhuvudtaget verkar det gå en våg av åttiotalsnostalgi genom vår egen tid. En annan grej som blivit stor är ”retro gaming”, att samla och spel gamla spel.
Netflix teveserie Stranger Things, som började sändas i juli 2016, erbjuder till exempel en överdos av nostalgi – det är mer åttiotal än åttiotalet. De fyra killarna, huvudpersonerna i serien, sitter i källaren och spelar Dungeons & Dragons. Nördigare och mer åttiotal kan det inte bli! Själv spelade jag den svenska varianten, Drakar och Demoner, i min kompis tvättstuga. Vi bodde i lägenhet och hade ingen källare. År 2015 kom det ut två nostalgiböcker om rollspel och Jimmy Wilhelmsson var medförfattare till en av dem: Äventyrsspel : bland mutanter, drakar och demoner.
Jag misstänker att åttiotalsnostalgin innehåller en outtalad politisk dimension. Det var visserligen 1975 som Sveriges riksdag beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt, men detta nya hade knappast slagit igenom på åttiotalet. Tittar man i både boken om Commodore 64 och boken om Amiga 500 finner man ganska snart att alla som intervjuas är gammelsvenskar. Om jag inte läst slarvigt så förekommer inte en enda person med ett icke-europeiskt klingande namn. Det var så det såg ut. Särskilt bland datanördar, som ju än idag är en grupp som mest består av vita män. Hade man gjort en nostalgibok om hiphop-kulturen under samma tid hade man kanske kunnat hitta något ansikte med lite mera färg.
Men detta är min poäng: på åttiotalet var Sverige fortfarande svenskt. Man såg inga slöjor på stan. Vi hade inga utanförskapsområden där hedersförtryck och jihadism växte som ogräs.
Det är möjligt att jag övertolkar, eller att jag projicerar mina egna tankar på andra, men i vurmen åttiotalet, det sista svenska årtiondet innan mångkulturen slog igenom, tycker jag mig som sagt skymta en en outtalad kritik mot hur Sverige har blivit. Denna våg inom kulturen kommer ju också parallellt med den så kallade högerpopulistiska vågen inom som ifrågasätter mångkultur och massinvandring. Jag kan tänka mig att många retrogamers och medelålders rollspelsrävar som älskar att smeka sina gamla Drakar och Demoner-lådor skulle hata att förknippas med något som fult och vidrigt som högerpopulism… men jag kan ändå inte låta i bli att spekulera om beröringspunkter.
När man känner sig vilsen i sin egen samtid, ja, vissa upplever sig till och med sig som främlingar i sitt eget land, är det inte konstigt att man längtar tillbaka. Mycket har blivit bättre. Ingen skulle nog vilja vara utan Internet, men de allra flesta skulle vilja vara utan islamisk fundamentalism och andra av mångkulturens baksidor.
Så är det för mig. På åttiotalet hette jag Eddie och min svenskhet var en självklar sak. Det var först senare, i början av 90-talet, som jag började fundera på min biologiska far från Iran, min adoptivpappa från Kenya, och islam. Jag käkade varmkorv, firade jul och kollade på MTV. Jag var Eddie innan jag blev Mohamed och nu är jag Eddie igen. Det är också erfarenheter från åttiotalets serietidningsvärld som gett upphov till mitt alter-ego, Antikalifen!
Att USA stod för det goda var självklart, och lika självklart var det att Khomeini, Kaddafi och Saddam var galna och obegripliga skurkar. Världen var uppdelad i två block. Det ena leddes av Reagan och de andra av Gorbatjov. Islamism var ingen faktor, åtminstone inte min värld, fastän man hade hört talas om Khomeini och Iran-Irakkriget. Ordet islamism fanns inte ens.
När jag lämnade islam och försökte hitta tillbaka till min svenskhet blev det naturligt att se tillbaka på den tiden, på åttiotalet. Vad lyssnade jag på för musik? Vad såg jag på för filmer? Jag kollar på klipp på YouTube i hopp om att framkalla minnen. Typ ”greatest hits 1986”. Det funkar som Prousts madeleinekaka.
Jag har också tagit kontakt med gamla vänner från tiden och pratat om hur vi var och hur Sverige var. Den här typen av ”självbiografisk arkeologi” har blivit så mycket lättare med Internet. För har detta varit en resa både framåt, alltså ut ur islam och in i ett nytt liv, och bakåt, alltså tillbaka till min barndom.
En film som alla såg på åttiotalet var Tillbaka till framtiden (1985). Michael J. Fox spelar en 17-årig kille som reser i en tidsmaskin. Det är så det känns för mig, som att resa bakåt i tiden för att komma till framtiden.
Det har känts som en befrielse att få bejaka de svenska sidorna av mig själv som jag inte fick leva ut som muslim. När jag var muslim var det varken okej att fira jul eller ta en nubbe på midsommar. Och ändå säger pk-nissarna att svensk kultur och islam går att förena! Fråga dig själv: hade Bellman varit Bellman om han varit muslim? Nej, han hade inte varit Bellman utan någon annan. Och Sverige hade inte varit Sverige om det hade varit ett islamiskt land.
Jag har funderat på hur det kom sig att just jag blev muslim? Var jag annorlunda på något sätt? En förklaring jag kan hitta är att jag i mellanstadiet fick reda på att min biologiska far kom från ett muslimskt land. Jag växte upp utan honom och längtan efter honom gjorde att jag ville utforska det jag trodde var hans kultur och hans religion. För att komma honom nära. Jag tänkte det som en förberedelse inför ett liv tillsammans med honom. Så blev det inte.
På Internet är Jimmy Wilhelmsson känd under namnet ”Spelpappan”. På sin blogg ägnar han sig delvis åt denna typ av internetarkeologi, dock inte bara självbiografisk. Han börjar kanske med ett minne eller en sak från barndomen, sedan reder han ut det steg för steg. Hur gjordes egentligen omslaget till spelet Pirates!? Och hur väl stämmer spelets Karibien överens med historieböckernas?
Wilhelmsson är så vitt jag kan förstå helt opolitisk. Men i själva denna verksamhet, i det nostalgiska tillbakablickandet mot Sverige strax före mångkulturens genombrott, och i hela vågen av intresset för detta, finns det som sagt, tror jag, en politisk dimension. För just min generation, vi som var barn på åttiotalet, var den sista som växte upp i ett i stort sett svenskt Sverige. Och så busringde vi, något man kunde göra innan nummerpresentatören kom. Vi svarade i telefon utan att ha någon aning om vem det var. Läskigt! Och så fick vi fick röka på kaféerna…
Gillar du vad jag gör? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)
Bli månadsgivare på Patreon
Donera via Paypal: