Den gröna fen

Inte långt från mitt hotell på 97 Rue de Chemin Vert, på väg mot Bastiljplatsen, på 108 Rue de la Roquette, ligger ett absintkafé kallat La Fée Verte, Den gröna fen. Hit bör man komma om man vill uppleva lite av la belle epoque och traditionell absint. Det serveras i rätt sorts Pontarlier-glas, med en fin sked, sockerbitar vid sidan om, och en absintfontän med iskallt vatten. Tyvärr får man inte röka inomhus, men det står bord på trottoaren där man kan sitta och blossa samtidigt som man betraktar gatulivet.
Hur ska absinten drickas? Det finns en ritual som går till så här. Absinten hälls i glaset, på glaset läggs en sked med en sockerbit på. Man öppnar sedan fontänens kran och låter det kalla vattnet droppa ner på sockerbiten, som sakta löses upp, och ner i glaset. När vattnet blandas med absinten sker något som kallas opalisering. Oljor i alkoholen reagerar med vattnet och skapar en vitaktig ”dimma”. I denna dimma kan man, om man tittar noga, se konturen av den gröna fen…
Den gröna fen var en musa för vissa, som inspirerade konstnärer och poeter. Men en demon för andra: van Gogh skar av sig örat, hamnade på dårhus och tog livet av sig. Musan och demonen uppträder nog inte sällan i samma gestalt… Hur hon kan se ut kan man få en aning om i den tjeckiske konstnären Viktor Olivas (1861-1928) målning ”Absintdrinkaren”. Han visste vad han skildrade – han hade levt som bohem på Montmartre på 1890-talet.

Själv har klarat mig utan både hallucinationer och galenskap, kanske för att jag dricker måttligt. Jag dricker Absinthe Authentique från Emile Pernots destilleri, en mycket traditionell absint. Den har en mörkare grön nyans, smaragdgrön skulle man kunna säga. Malörten dominerar smaken, men inslag av mint har en uppfriskande effekt. Drycken har ju fått sitt namn av malörten, vars latinska namn är artemisia absinthium. Detta härstammar i sin tur från grekiskans apsinthion, som betyder malört. I antikens Grekland var absint beteckningen på alla drycker smaksatta med anisfrö och malört. Absinthe Authentique är inte sötad i förväg.
Den mest kände svenske absintdrinkaren är nog Strindberg. Han var mycket i Paris. Här är dikten ”Solnedgång på havet”:
Jag ligger på kabelgattet
rökande ”Fem blå bröder”
och tänker på intet.
Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!
O du gröna absinthav,
o du stilla absintglömska,
döva mina sinnen
och låt mig somna i ro,
som förr jag somnade
över en artikel i
Revue des deux Mondes!
Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.
Det passar bra att jag dricker absint, poeternas dryck par préférence, eftersom jag precis kommit igång med en ny diktsamling, och jag kan behöva stöd av den gröna musan, och kanske också den gröna demonen. Samlingen har arbetstiteln Europas undergång och kommer att bestå av prosadikter om den europeiska civilisationens tillstånd i vår tid, sett genom Jakobs ögon, en pessimistisk man från Uppsala. Jag tror att jag ska bli en absintheur, men en måttfull sådan, för jag vill trots allt ha mitt förnuft i behåll. När Falander och Rehnhjelm i Röda rummet träffas på en restaurang för att diskutera teater, står en flaska absint på bordet. Falander säger varnande att den ”dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet, förkväver alla ädla känslor”, att den narrar ”människan att begå dårskaper, och slutar med att släcka förnuftets ljus”.
Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)
Bli månadsgivare på Patreon
Donera via Paypal:

Source