Igår var det premiärframträdande för den nybildade duon Gluntens Drängar, som består av Michaël Lehman, även känd som Charles Keatington, och undertecknad, även känd som ANTIKALIFEN, en superhjälte utan superkrafter. Varför heter vi som vi gör?
Sångsällskapet Orphei Drängar, OD, är en känd upsaliensisk manskör. Gluntens Drängar, GD, är en okänd upsaliensisk manskör. Frågan är om GD kan kallas kör. Vi är två glada amatörer, vissa skulle kalla oss klåpare. Men det vi inte har i talang, tar vi igen i glädje. Medan OD stämmer sina strängar och knäpper till Apollos pris, sjunger vi Gluntens pris. Den Evige Studenten. OD är apolloniskt, det är konstfärdigt framförda sånger. GD däremot är dionysiskt, det är yvigt och skråligt. Kanske blir vi bättre med tiden? Kanske inte. Det gör detsamma. Vi är alla Zeus söner.
Jag och Lehman möttes fredagen den 16 juni på Gästrike-Hälsinge Nations krog GHuben för att dricka brännvin och öl och samtidigt spela in pilotavsnittet av Gluntens Drängars öden och äventyr i staden af evig ungdom. Självklart började vi med att sjunga Sveriges riktiga nationalsång: Helan går! Här kan du se oss:
Antikalifen, jag alltså, brukar ha fez på mig. Men jag hade tyvärr lämnat den hemma på premiärkvällen. Det fanns dock en fez i sällskapet! På väggen bakom oss hänger ett porträtt av Alfred Jensen (1859-1921). Jensen lade grunden till den radikala studentföreningen Verdandi när han under tidigt 1880-tal ledde en petitionsrörelse för religionsfrihet. Han var en framstående slavist och översatte Turgenjev, Gogol, Pusjkin och Dostojevskij till svenska. Till sin läggning ska han ha varit en stor bohem.
Gästrike-Hälsinge nation var från början två nationer som den 2 november 1811 efter konsistoriets godkännande slogs samman till en. År 1911 hålls en bankett, märkligt nog på Gillet, för att fira hundraårsdagen av sammanslagningen. Jensen, hedersledamot av nationen, är en av högtidstalarna. Det var originellt, noterar en samtida kommentator, och långt ifrån en panegyrik över talarens eget studentliv. Jensen berättar bland annat hur han i ett anfall av olycka och hopplöshet försökt dränka sig i Fyrisån. Åhörarna uppfattar detta som ett utslag av studentikost skämtlynne och brister i skratt, vilket förargade talaren som just gjort en allvarlig bekännelse.
I Svenskt biografiskt lexikon hittar jag fler uppgifter om Jensen:
”Redan under studenttiden hade Jensen gjort sig känd som poet. Hans första dikt publicerades 1881 i tidskriften Tule, och han utgav senare flera diktsamlingar, inspirerade av reseiakttagelser (På fjärran stig m fl) eller världshändelser (t ex Gnistor från världsbranden), naturmålningar eller stämningsbilder från hemlivet. Hans sista diktsamling, Stilla stunder, är en åldrandes meditationer.”
”Han bodde sedan 1903 om somrarna på Utö, där han gick omkring i en röd fez”.
I sitt tal vid Svenska Akademiens Nobelbiblioteks hundraårsjubileumden insköt Per Wästberg att den ”stundom i röd fez klädde slavisten Alfred Jensen är ett lärdomsöde värt sin egen levnadsteckning”.
Så här i ramadan, muslimernas fastemånad, passar det ju bra med en visa om att lämna islam. Vi sjöng inte helt samstämmigt. Jag sjöng Kandahar, Lehman sjöng land. Men det gör inget. Gluntens Drängar har en regel: gör aldrig om! Learn by doing och övning ger färdighet och blicka framåt, icke bakåt och så vidare.
Besök även Michaël Lehmans blogg The Daily Cavalier!
Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)