Jag är absolut inte främmande för mustigt språk, fyndiga generaliseringar och känslosam kommunikation.Jag är fullt medveten om att flyktinginvandringen orsakar praktiska problem och kommer att leda till ökade kostnader och undergrävda välfärdssystem. Jag delar även misstanken om att media (möjligen av missriktad välvilja) inte alltid ger oss den hela eller korrekta bilden av detta.Jag ser identitetspolitik och postmodernism som hot mot det fria, öppna samhället.Jag är bestämt emot censur och är närmast yttrandefrihetsfundamentalist.Men – utan att för den sakens skull vilja förbjuda eller reglera – vill jag påpeka att jag tycker att samtalsklimatet har blivit torftigt och destruktivt.Uttryck som »skäggbarn« eller »kulturberikare« får mig att omedelbart tappa intresset och stänga av. Jag finner dem... olustiga. Det handlar om något mer än att det är svårt att få ironi att fungera i text. Det är ord som undergräver en saklig, logisk debatt. Det är ord som inte direkt leder oss till rimliga och konstruktiva lösningar. Det är ord med signalvärde som – i vart fall för mig – har en vag men samtidigt obehaglig historisk klang.På andra sidan står de som beskyller alla andra för att vara »rasister«. Vilket är ett förhållningssätt som omöjliggör alla former av konstruktiv debatt. Om man beskyller alla som inte håller med en för att förneka människovärdet och alla människors lika rättigheter – då slår man in på en väg som bara kan leda till hård konfrontation, den starkes rätt och ökad polarisering. Om man betraktar alla som vill ifrågasätta och föra en fri debatt som onda, då sitter man själv i ett glastorn.En rimlig och saklig debatt varken behöver eller bör vara tråkig. Se det istället som en utmaning att föra den med stil, intelligens och schvung. Även om det kräver en smula intellektuell ansträngning.Men det är, som sagt, bara min åsikt.
Source