It-branchen hotas av brist på kvinnor, kan man läsa i en artikel i DN. Det är inte nödvändigtvis bara ett jämställdhetsproblem i sig:
I framtiden kan bristen på kvinnor inom it-sektorn bli ett akut problem, inte nödvändigtvis ett jämställdhetsperspektiv. Jan Gulliksen pekar på EU-kommissionens prognos att det i slutet av året kommer att saknas närmare en miljon personer inom it-sektorn i EU.
Som jag förstår det, kommer det alltså inte finnas tillräckligt med programmerande män, för att fylla framtida behov? Sen är det retoriskt genomgående ett jämställdhetsproblem när det här ämnet tacklas i artikeln i övrigt. Alla som på något vis skulle kunna påverka “har ett ansvar” både säger de själva, och får höra av sin omgivning. Samhälle, företag och utbildningssektorer har ett ansvar att försöka förbättra “jämställdheten” inom it-sektorn, helt enkelt.
Jag tänkte att det är ett ganska stort ansvar som läggs på it-sektorn, som i stort inte backas upp av samhälle och marknader i stort runt omkring. Hur ska en sektor kunna göras jämställd om inte resten av samhället hänger med, kommer jag på mig själv att tänka. Det vill säga det underliggande – att det till varje pris måste vara skillnad på kvinnor och män. Så till den milda grad att leksaksaffärer är indelade i kill- och tjejavdelningar.
Det genomsyrar allt, runtomkring oss, tänker jag. Det är superviktigt att det är skillnad på killar och tjejer. Och med det kommer dessutom nedvärderingen av endera kön beroende på perspektiv. Vi är inte bara olika vi är dessutom kassa.
It-sektorn, som inte består av annat än människor som precis överallt annars, ska alltså tackla ett problem som inga andra av oss tycks ha nån fallenhet för att tackla. Känns onekligen ganska hopplöst. Jag tänker att it-sektorn har ett ansvar, men det är inte en ansvar som kan enbart läggas på dem utan att vi andra tar ett ansvar också.
Ansvaret är dock lite lurigt. Jag tänkte på det när jag läste artikeln om festivalen Sommarrocken, som inte lyckats hitta några kvinnliga artister i nåt nämnvärt antal. Närmare bestämt bara 1 av 84 artister är kvinna, skriver Sydsvenskan. Det finns mycket att reagera på i artikeln, men det som dröjde kvar var festivalgeneralens brist på integritet. Det är “publiken som vill ha det så här”, menar han.
Om vi bortser från “kvinnor lönar sig inte” som ligger där och skvalpar nånstans, så tänkte jag att det måste vara ett ganska andefattigt arbete att inte kunna ta med sig sig själv in i sitt arbete. Som i det här fallet handlar om att hitta ett bra gäng artister till en festival. Att man själv inte har något att säga till om, för att publiken “vill ha det så”. Så som han uttrycker det så har han inget att tillföra, för det som säljer säljer. Ingen glädje att tala om, eller yrkesstolthet. Han har egentligen inget ansvar här, tycks han säga.
Publiken kanske tycker såhär. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka på Nokia, som var jättebra med sina kunder och frågade dem vad de ville ha – men det föll i längden på att ingen visste att de ville ha smartphones. Eftersom de inte visste att det fanns som alternativ. Smartphones kommer så småningom att gå samma öde till mötes, om tillverkarna av dessa inte tänker framåt och innovativt och försöker få till nya saker, som vi “inte visste att vi behövde”.
Det är inte som att tiden står still. Det är inte att man som kunnig och insatt måste göra precis som publiken vill. Särskilt om man sitter i en position där man har möjlighet. Det går utmärkt att introducera oss för nya grejer, som vi kommer att vilja ha mer av.
Det känns lite som att alla väntar på något som andra ska göra. Inom företagsvärlden är man nog inte alltid så jäkla sugna på att ligga i framkant, de vill väl ha lugn och ro och sälja som vanligt. Det märks ju inte minst på storföretagen i USAs lobbyverksamheter, där man påverkar lagstiftare att stanna klockan och få tjäna pengar på det “man alltid gjort”, utan att behöva anstränga sig.
Runt omkring oss finns ett system som inte alltid gagnar samhället eller samhällsutvecklingen, och var och en av oss har antagligen möjlighet att påverka lite. Men vi tycker nog inte riktigt att det är vårt ansvar att göra. Det är antagligen någon annans.
Jag tror i alla fall att ett bra ställe att börja på, är om vi ger fan i att tvinga barn att tänka att det är så himla stor skillnad mellan pojkar och flickor. För oss i vuxenvärlden är det nästan försent, men vi skulle kunna ge ungarna en chans. Frågan är vems ansvar det är. Många har i alla fall möjlighet att skapa positiv förändring den vägen. Sen så småningom kanske vi kan lära oss att individuella skillnader inte är könsbetingade. Och inte farliga. Och inte behöver värderas olika.
För jag tror det är ett stort problem att människor tvingas in i annorlundaskap. De flesta vill och behöver känna samhörighet. Även när vi är olika på ett eller annat sätt.