Inga andra än kvinnor får läsa det här inlägget

Härom sistens kommenterade jag det där med att bristen på kvinnor inom it-sektorn börjar bli ett seriöst samhällsproblem. I kommentarsfältet nämnde signaturen J det där med att datorsegmentet egentligen inte var mansdominerat, förrän de första PC-datorerna började marknadsföras. Varför allt färre kvinnor programmerar går inte riktigt att sätta fingret på, men forskning har visat när antalet kvinnliga programmerare började sjunka – 1984.
Det ingår i narrativet, på nåt sätt, att kvinnor inte programmerar. Igår läste jag exempelvis att filmen om Jobs, där Kutcher spelade huvudrollen, hade filmmakarna helt enkelt kapat bort de fyra kvinnor som var med och startade Apple en gång i tiden. Nu kommer det tydligen att komma ytterligare en film om Jobs, där kvinnorna har fått plats, vilket är bra. Men att jag lyfter upp det är för att jag hade ingen aning om att det fanns några viktiga kvinnor med i utvecklingen av Apple.
Nu är jag inte tokgeekig, jag läser och lyssnar på ett ganska ytligt sätt så kanske inte så konstigt. Men å andra sidan… nåt konstigt är det väl om jag måste vara tokinsatt för att känna till att kvinnor var med? Lite hur jag än vänder mig, är arslet bak, eller nåt.
Commodore Grace M. Hopper, USN (covered).
Jobs och Wosniak har jag plockat upp längs vägen utan att egentligen vara specialintresserad – via tidningar och tvprogram. Men jag har läst mig till historian om Grace Hopper, då killar och tjejer med fördjupat intresse i datorutvecklingens historia har berättat det för mig. I mitt kommentarsfält, i andras kommentarsfält, i bloggar och så vidare. Det finns folk som berättar glatt, om det där som inte ingår i det “stora samhällsnarrativet”.
Jag tycker det är lite svårt att sätta fingret på detta – vad beror det på att det är allmänkunskap att känna till snubbarna inom it-världen, men inte kvinnorna? Och så kommer vi då till det där året jag nämnde överst, 1984. Nu säger inte jag att kvinnors namn nånsin fick samma dignitet i vardagen tidigare (för det vet jag faktiskt inte, kanske det bara inte koms ihåg idag?), men de jobbade i alla fall i industrin. Efter 1984 har siffrorna sjunkit betänkligt. Såpass att det är ett samhällsproblem.
Det handlar kanske om programmering, men inte av datorer – utan av oss människor, tänker jag. Jag undrar jag, om inte marknadsföring bär en del av skulden i detta. När PC-datorer började säljas, marknadsfördes de helt mot pojkar. Det var nämligen i stort bara en leksak. Det var en målgrupp som var lätt att rikta reklamen till, och nånstans på vägen utvecklades detta till att utesluta den som leksak för tjejer. (Vilket även borde stämma till eftertanke om situationen som uppstått i diskussioner kring genus i exempelvis datorspel.)
Visst är det skillnad mellan könen, vi är “förprogrammerade” på olika sätt, beroende på våra fysiska förutsättningar. Men det är inte större skillnader mellan könen, än det är mellan varje individ. Det vill säga – det är större skillnad mellan mig och Kajsa, och det är större skillnad mellan Olle och Armin, än det är mellan kvinnor och män. Det händer rätt ofta att jag nämner detta, när ämnet är på tapeten och de flesta håller med om det.
Jag ryser i alla fall när jag tänker på hur mycket resurser det går till forskning för att konstatera att det inte är så stora skillnader mellan kvinnor och män. Det stör mig nånstans, att vi känner ett behov av att bevisa något empiriskt som vi egentligen redan vet: De flesta av oss är idioter (åtminstone nån gång mellan varven), och det är inte det kön vi fötts med som är orsaken.
Frågan är hur mycket mer det är vi reflexmässig reagerar kring som någon av praktiskt skäl mest bara bestämt att rikta mot en specifik målgrupp. Att det kanske rent av handlar om något så krasst som sälj, i grund och botten. Och om marknader verkligen borde ha den makten över oss både som samhälle och som individer. Och hur mycket ansvar man har som säljare, att fundera över såna här saker.
För det här tankespåret börjat tränga in i alla möjliga olika saker i vardagen för mig personligen. Hur gör jag för att “sälja Piratpartiets” politik, utan att skapa grupper som i sin tur blir symboler för hur jag själv inte passar in? Hur pratar man med “alla”, så att nån över huvud taget tar åt sig? Lite av en olöslig knut, gissningsvis, men för att förenkla lite lagom grovt: vilka nyskapande idéer marknadsförs idag, kommer vara tvingande imorgon? För att det är praktiskt och leder till bäst chanser för intäkter, att rikta sig mot en specifik målgrupp.

Source