Jag är, som många vet, engagerad i Piratpartiet. I en diskussion under ett inlägg på facebook som jag lagt upp för PP:s räkning, så uppstod en diskussion, om realitet och vision. Piratpartiet har en vision som går ut på att gränser i praktiken pensioneras, och att människor ska kunna röra sig fritt. En kille upplevde det som oansvarigt, då han mest bara ser en massa praktiska problem med det, baserat på vad han ser just nu.
Vision möter realitet, lite förenklat uttryckt, och jag tänkte på hur sällan visioner diskuteras. Politik är sedan länge reducerat till fyra år i taget. Vi är nog medvetna om det allesammans, långtidsperspektiv och strävan finns nog där nånstans, men inte så tydligt. Inte så vanligt att prata om. Snarare anses det vara ganska flummigt att ha visioner om framtiden, generellt sett.
Samtidigt är all politik som diskuteras och genomförs idag av oerhörd betydelse för framtiden. Det finns robotar och förarlösa bilar. Vi behöver fundera på att dra ut i rymden och kolonisera, är det många som påpekar. Vi har lämnat industrisamhället och behöver tänka om hur samhällsstrukturerna ska vara bättre lämpade för det som kommer.
Härom dagen skojade jag lite på twitter om att massor inom scifi-genren numer är “på riktigt”. EU håller t.ex. på att ta fram grunderna för digitala gränser – där våra fingeravtryck, och som jag förstår det våra ögon (retinaskanning) – ska avgöra om vi har på platsen att göra. Minority Report! Ett annat exempel är skämtet om vem som var först med paddor, Gates, Jobs – eller Star Trek. Vi lever i framtiden, ur mitt perspektiv, det som för mig under större delen av min uppväxt varit fantasi, är på riktigt.
Det känns lite som att Hollywood till största delen varit de som tacklat framtiden, på nåt sätt, kanske är det förklaringen till varför vi så ofta ramlar in i reflexen att det är flum. Att det inte är på riktigt. Att man måste vara realist.
Öppna gränser är en högst respektabel vision om framtiden. De minnesgoda vet att det inte minst var en ideologisk tanke bakom bildandet av EU – även om nu digitala gränser verkar handla om motsatsen – där tanken var att alla länderna skulle samarbeta, och gränserna i praktiken inte skulle existera.
Nu används EU som front ganska många gånger. Sverige kan klappa sig på axeln för god asylpolitik, bättre än de flestas inom EU. Men samtidigt har vi genom vårt deltagande i EU sett till att inga kan komma hit för att söka asyl i praktiken. Vi har som land till och med en reglering kallad “transportörsansvar”, som ser till att flyg- och färjebolag blir en förlängd myndighetsarm. Det är därför människor dör efter att ha betalat smugglare att ta dem över gränserna för att komma till den utlovade asylprocessen.
Som Hans Rosling uttryckte det – det tar migrationsverket månader att komma fram till ett beslut om asyl, men en människa vid en incheckningsdisk nånstans, ska på ett ögonblick avgöra om personen har rätt att resa till Sverige. Bolagen som transporterar människor får böter, nämligen, om de släpper igenom “fel” person.
Visionen om EU har failat därvidlag. Jag förstår om några därför har problem med visioner om öppna gränser i ännu större omfattning. Realiteten kan ju tyckas bevisa något om dess inneboende problem. Men egentligen så har ju inte EU öppna gränser, så alltså är det ju inte som så att det är öppenhet som medför problemen. Kanske kan man till och med argumentera att visionen inte nått tillräckligt långt?
Ibland måste vi hur som helst drömma. Mycket oftare än i dag. Drömmarna i sig inspirerar och skapar möjligheter. Realism handlar sällan om att utveckla, växa och förbättra. Det handlar snarare om att bita ihop och böja huvudet i det offentliga narrativet. Vi behöver ha lite mer visionerande politiska samtal, tror jag. Skapa utrymme för hopp och drömmar.
Framför allt tror jag att människor måste vara medvetna om skillnaden mellan vision och realpolitik. Hur de ena inte utesluter det andra. Kanske till och med är bra för varandra då kort- och långsiktighet behöver vara i synk mellan varven. Det är inte farligt med visioner, helt enkelt, det borde till och med uppmuntras.
Ur det kortsiktiga perspektivet kan i alla fall regeringen idag slå ett slag för de tidigare långsiktiga visionerna om människors rättigheter. De kan se till att flytta asylprocesserna närmare de som behöver det, genom mobila lösningar, eller låta ambassader hantera det. De kan även befria flyg- och färjebolag från ansvaret att avgöra vilka som ska få komma till Sverige, så människor slipper köpa tjänster av smugglare.
Realpolitik och vision i harmoni. Det funkar, det är görbart.
Source