Tankeström jag postade i en piratpartigrupp på facebook:
Filosofisk fundering: I några trådar här på gruppsidan, så har ämnet “människa” dykt upp i några olika skepnader. Egentligen, tänkte jag, så är väl varenda ämne på planeten något som har med “människa” att göra – metat är enormt i alla fall.
Jag hamnar hur som helst i humöret “folk är idioter” med jämna mellanrum. Ju äldre jag blir, desto längre håller den där känslan i sig, dessvärre. Grejen är att jag intellektuellt sett vet att om jag tycker att alla andra är idioter, så missar jag det grundläggande i att jag och alla faktiskt aldrig utökat den mentala kapaciteten sedan vi målade på grottväggar en gång i tiden. Vi har aldrig varit särskilt smarta.
Som jag skrev till någon annan, våra förväntningar om andras intelligens och kanske framför allt, förmåga till empati, är alldeles för högt ställda. Ja, vi har en Stephen Hawking, men faktum är ju att han är Stephen Hawking för att han är ett undantag ur ett vardagsperspektiv. Han är ett specialfall, som lyfter mänskligheten fler snäpp på smartskalan, än antagligen hundratals pirater gemensamt skulle klara av. (Ur nåt slags matematiskt perspektiv, faktum är att han kanske är världens jävla pucko när det handlar om andra saker.)
Vi är inte intelligenta. Inte på det vis som vi förväntar oss. Vi förväntar oss att politiker ska vara bättre än oss, till och med. Det är en svindlande tanke nånstans, när vi som oss sitter och aspirerar på ansvaret. Dissonansen mellan förväntan och vardag är ganska betydande mellan varven. Hjärnan är ett fantastiskt instrument och vi kan lära oss mycket, men hjärnan är även ett hinder för den låter oss inte alltid lära oss saker. Vi fastnar i beteenden och sociala mönster, för hjärnan har programmerats av natur och kultur att vara där den är. En självbevarelsedrift.
Alla människor är dumma i huvudet på ett eller annat vis. Det är en för mig obestridlig sanning, när jag ser det ut perspektivet förväntningar (från mig och andra). Det existerar inte några intelligensmutationer mellan generationerna, vi är samma som vi alltid varit. Och eftersom jag skriver detta på ett teknologiskt gigantiskt kliv som internet, så är det inte kattskit. Vi är dumma i huvudet och här sitter vi. Vi är tillräckligt smarta kollektivt för sånt och vi har samtidigt en kollektivt inbyggt förväntan som är skitjävla korkad.
Empatin som behöver stödja upp intelligensen är många gånger bristfällig. Jag tror det bor en slags självbevarelsedrift i den reflexen också. Att vara sig själv närmast är säkert jävligt hjälpsamt under vissa förutsättningar. I andra, not so much. För mig personligen är det alltid en match att leta fram empati när jag egentligen varken känner något eller kan ens relatera till det. Under livets gång har jag tränat hjärnan (lärt mig) att även om det inte “angår” mig i stunden, så är det inte säkert att jag har rätt i den reflexen. Det kan helt enkelt vara att jag inte vet bättre.
Här nånstans dyker även behoven upp att få andra att vara som en själv är. Eller från andra hållet, att hitta ett socialt sammanhang där man är en självklarhet. Där det även ingår att utse en gemensam fiende som socialt verktyg för att hitta sammanhållning. Detta är en av de läskigaste egenskaperna vi har som människor, som jag ser det. För vi skulle inte klara oss utan möjligheten att banda ihop oss mot potentiella hot, men vi hittar även på potentiella hot, för att vi förväntar oss att de finns. Förmågan att sålla hot från andras frihet är särskilt tydlig online, där folk på allvar säger att de har yttrandefrihet, när de hotar någon.
Har ni tänkt på hur ofta man hör “rädda planeten”, när man nånstans egentligen menar “rädda mänskligheten”? Planeten kommer att överleva. (Nåväl, tills den dan om några miljarder år, solen expanderar.) Jorden har inte problem att överleva och existera. Det är vi som mänsklighet som har det problemet. Vi har dock väldigt svårt för att känna att mänskligheten är värd att överleva. Visst, du och jag ska leva, men den där andra jävla idioten tänker jag inte anstränga mig för.
Det är så symptomatiskt för mänskligheten, tänker jag. Och vips har vår självbevarelsedrift, våra värdefulla reflexer och instinkter, förvandlats till något självdestruktivt.
Alla människor i politiska sammanhang pratar om mänskliga rättigheter, och lite för ofta för att det ska vara bekvämt för mig som person, vilka människor som ska ha lite färre rättigheter pga [insert reason here]. Jag har fnissat ibland tillsammans med vänner om hur vi inte verkar anse att mänsklighetens överlevnad är en rättighet. Miljöförstöring, rovdrift, folkmord och diverse signalerar ju det nånstans. Om det inte är underliggande drift för att gallra… *brrrr*
Nåväl, jag anser att alla människor är idioter, dumma i huvudet, totalt oansvariga och så vidare. Jag önskar dock att vi inte var så självdestruktiva. Vi har faktiskt tagit oss en bit med hjälp av kunskapsdelning så vi förtjänar lite mer förtroende än orimliga önskeförväntningar.
Source